Saigaantilop (Saiga tatarica), även kallad saiga, är den enda arten bland antiloperna som finns naturligt i Europa. Arten delas vanligen i två underarter, Saiga tatarica tatarica och Saiga tatarica mongolica, varav den sistnämnda endast återfinns i Mongoliet. I nyare tider listas de båda underarterna ibland som självständiga arter, Saiga tatarica och Saiga mongolica.

Saigan har en sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock och vitfärgad. Hanen är något större än honorna och har vertikala, spetsiga horn. Honorna saknar horn. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos. Nosen är resultatet av en evolutionär anpassning till klimatet under istider, då den hjälper till att värma inandningsluften innan luften når lungorna. En genomsnittlig vuxen saiga väger 20–50 kg, är 110–145 cm lång, har en mankhöjd på 60–80 cm och en 6–13 cm lång svans.

Saigan förekommer idag bara i sydöstra Ryssland fram till västra Kazakstan, södra Sibirien och nordvästligaste Kina, men under den senaste istidenvar den utspridd över hela det område som kallas för mammutstäppen. Under den postglaciala tiden utbredde den sig över stora delar avCentraleuropa och Centralasien. På grund av hård jakt gick emellertid arten senare kraftigt tillbaka, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efter ryska revolutionen blev den fridlyst i Sovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, man är framför allt ute efter hanens horn som används inom den kinesiska folkmedicinen, återigen gjort arten starkt hotad.

Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur; äldre hanar är solitära. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.

Hanen blir könsmogen vid omkring 2 års ålder, och samlar då ett harem om upp till 50 honor. Honans könsmognad inträder vid 7 till 8 månaders ålder. Dräktighetstiden är normalt ca 140 dagar. Under sitt första levnadsår föder honan vanligen en unge, men kan därefter föda upp till två och i undantagsfall tre ungar. Kalvarna diar i tre till fyra månader. Saigans medellivslängd är 6 till 10 år.

Denna ”art” är en omstridd fisk eftersom den är resultatet av en korsning mellan två centralamerikanska ciklider (vilka är inte känt, men sannolikt är Amphilophus labiatus inblandad).
Allätare. Äter i akvarium allt standardfoder, inkl små fiskar.
Papegojcikliden är en parbildande substratruvare som leker i grottor eller på någon annan skyddad plats. Antalet ägg varierar mellan 75-200 och de kläcks efter ca 5 dygn. Bägge föräldrarna försvarar aktivt avkomman. Det är dock relativt ovanligt med framgångsrika lekar för denna ”art”.
I jämförelse med andra stora centralamerikanska ciklider är den relativt fredlig även om stora exemplar kan vara rejält aggressiva (speciellt under lekperioden). I akvariet skall finnas många gömställen uppbyggda av stenar och rötter. De kan gräva en hel del. Den får lätt vita prick om vattnet är för kallt.
Det är mycket svårt att se skillnad på könen men hanarna är i regel något större.
Förutom den ursprungliga röda så finns den även i andra färger (rosa, blå, gröna, gula etc). Dessa är dock färginjicerade och tappar efter en tid sina färger, självklart hör dessa inte hemma i handeln utan bör bojkottas.

(x)

''Kenny the retarded tiger'' är en vit tiger som pga inavel fick Downs syndrom och som avled 2008 av cancer.

Han föddes den fjärde april 1998 och dog 28 juni 2008. Kenny hade en bror som hette Willie som var en orange bengal tiger och som led av skelning. Willie blev 12 år gammal och Kenny 10 år. Kenny och Willies föräldrar var syskon och blev 19 och 23 år gamla.

''Kenny was non-aggressive, very friendly with our staff members and an obvious favorite with visitors because of his personality. Most people ‘fell in love’ with his friendliness combined with his strange looks. To them, and to us, he was beautiful. He shared his enclosure with his brother for the eight years that he was with us.'' Kenny The White Tiger

Med hjälp av kamerafällor har WWF och Vietnams skogsmyndigheter lyckats fotografera ett av världens mest sällsynta däggdjur – den utrotningshotade saolan (Pseudoryx nghetinhensis), också kallad vietnamantilop.

Bilderna är tagna i bergskedjan Annamiterna på gränsen mellan Vietnam och Laos och är det första levande bildbeviset på 15 år av saolan i Vietnam. 

– Att fånga detta extremt sällsynta djur på bild är helt fantastiskt och ger nytt hopp för en återhämtning av arten. Ingen vet men en gissning är att det finns mellan ett tiotal till ett par hundra individer kvar. Extra skyddsinsatser och bra samarbete med lokalbefolkningen har bidragit till de positiva resultaten, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF.

Saolan lever i otillgängliga skogsområden mellan Laos och Vietnam i Mekongregionen som omfattar Kina, Thailand, Laos, Burma, Kambodja och Vietnam. Regionen hyser en rik biologisk mångfald. Sedan 1997 har mer än 1500 nya arter upptäckts i Mekongregionen och exempel från Annamiterna, förutom saolan är även ett annat hovdjur, Truong Son muntjak (Muntiacus truongsonensis) och annamitkanin (Nesolagus timminsi).

 – Det största hotet för saolan är att fastna i illegala snaror – som främst är till för andra djur som hjortar och palmmårdar – och krympande livsmiljöer, säger Louise Carlsson, biolog och WWF-expert på Mekongregionen. 
 
Saolan, som kallas för Asiens enhörning, liknar en antilop men är närmare släkt med vildboskap. Den känns igen på två parallella horn med vassa ändar som kan bli 50 centimeter långa. Saolan upptäcktes 1992 av Vietnams skogsmyndigheter och WWF som kartlade skogarna i Vu Quang i Vietnam nära gränsen mot Laos. Teamet fann en skalle med ovanliga horn i en jägares hem och förstod direkt att fyndet var extraordinärt. 
Saolan har bara fotograferats totalt tre gånger i det vilda – i slutet av 1990-talet av en kamerafälla i provinsen Bolikhamxay i Laos. 
I Vietnam satsar WWF och myndigheterna på lokalanställda skogsvakter som patrullerar skogarna – sedan 2011 har mer än 30 000 snaror tagits bort och 600 olagliga läger som använts för tjuvjakt och illegal skogsavverkning– och detta enbart i delar av de områden saolan tros finnas. WWF hjälper också till att hitta alternativ försörjning för lokalbefolkningen runt de skyddade områdena för att både minska tjuvjakten och ge välbehövliga inkomster. Aktiviteterna bidrar till att bekämpa den illegala jakten och skyddsinsatserna hjälper djurlivet i Annamiterna att återhämta sig. 

Den senaste bilden från 1990-talet.

Pärlugglan häckar i täta barr- eller blandskogar i norra Eurasien och Nordamerika, och i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen. Pärlugglan är helt beroende av tillgången på små däggdjur och kan uppträda med extremt täta förekomster där det finns gott om lämpliga byten och bohålor. Om populationen av smågnagare kraschar under våren, misslyckas pärlugglorna med den påbörjade häckningen, vilket leder till massdöd bland ungarna. När sådana krascher inträffar kan pärlugglan uppträda i massförekomst också utanför sitt normala utbredningsområde. Arten har även spridits sig längs Pyreneerna, på båda sidorna om gränsen, där den först observerades så sent som 1963.

Pärluggla är tillsammans med kattuggla den vanligaste av Sveriges ugglor. Den finns över större delen av landet, och har ibland till och med häckat på Gotland, trots bristen på sork. Som talrikast är den på taiga i områden med mycket uppsatta holkar, exempelvis i Västerbotten.

Skrattuggla (Sceloglaux albifacies) är en utdöd fågel i familjen egentliga ugglor inom ordningen ugglor. Skrattuggla placeras som enda art i släktetSceloglaux. Fågeln var endemisk för Nya Zeeland. Det fanns två underarter, S. a. albifacies (nominatunderarten) som förekom på Sydön och Stewart Island och S. a. rufifacies som förekom på Nordön. Det sista insamlade exemplaret av underarten rufifacies är från 1889 och de sista rapporterna från 1930-talet och det sista insamlade exemplaret av underarten albifacies är från 1914 och de sista rapporterna från 1960-talet. Orsaken till dess utdöende var möjligen förändrade levnadsmiljöer, när ursprungliga miljöer omvandlades till betesmarker och brändes, samt predation från införda däggdjur. IUCN kategoriserar arten som utdöd.

Tornugglan i Norden

Den underart som häckat/häckar i Sverige är Tyto alba guttata. Den skiljer sig i dräkten från alba genom att vara mörkare på ryggen och ha en gulorange färg på bröstet. Denna underart lever i den nordligaste delen av tornugglans utbredningsområde och man har på senare år bara konstaterat några få häckande par på Gotland och i Skåne. Under 1950- och 1960-talen häckade minst 25-35 par i Skåne. Däremot verkar den trivas bättre iDanmark där det finns en livskraftig population. Den var vanlig i Danmark fram till 1930-talet, då förändringen med storskaligt jordbruk och kalla vintrar gick hårt åt populationen. 1990 fanns det bara 20 häckande par. Idag ser det bättre ut för de danska tornugglorna med en population på mer än 250 häckande individer, främst på södra Jylland.

Tornugglan är rödlistad som akut hotad i Sverige.

Förutom människan och vinterns kyla och snö har den vuxna tornugglan få fiender. Möjligen kan andra större ugglor ibland fånga någon av dem.