Fouke-monstret

Fouke-monstret är en legendarisk varelse som sägs finnas nära staden Fouke i Arkansas, USA. Monstret sågs till under det tidiga 1970-talet, då den attackerade en familj. Man såg monstret först vid Jonesville/Boggy Creek-området, där det visade sig att den hade dödat ett boskap. Rapporter om monstret kom in flera hundra kilometer nord och öst från Fouke.

Monstret fick sitt namn av journalisten Jim Powell, som rapporterade om det i de lokala tidningarna Texarkana Gazette och Texarkana Daily News. Monstret har varit inspiration till ett flertal filmer och böcker. Man spekulerar i att det i själva verket handlar om en björn, ett bergslejon, möjligtvis en bigfoot eller en annan sorts humanoid livsform.

Utseende

Man beskriver monstret som en stor humanoid varelse täckt i långt, mörkt hår. Den ska vara runt 2,5 meter lång och väga runt 150 kilo. Vittnen påstår att dess kropp är upp emot en meter bred. I senare rapporter sades det att monstret var mycket större än vad man tidigare trott; upp till 3,3 meter långt och 200 kilo tungt.

Andra rapporter beskriver att varelsen ska vara lik en apa med hängande armar och böjd kropp. Monstret skulle även lukta starkt och ha ljusa röda ögon.

Ett antal fotavtryck och klomärken har hittats som sägs vara spår av monstret. Ett av fotspåren sägs vara 20 centimeter långt och i en annan rapport nämner man att varelsen bara har tre tår.

Kronologi

Innan 1971

De flesta fallen kommer från tidigt 1970-tal. Men boende i Foukes hävdar att en apliknande varelse har varit i området sedan 1964, fastän informationen då aldrig nådde ut till media. Människor i Fouke säger att man sett varelsen 1946. De flesta tidiga rapporterna kom från Jonesville. Under denna period kallade man varelsen för "Jonesville-monstret".

Efter 1971

Trots att det fanns tidigare rapporter om monstret så blev det inte känt förrän 1971,då det skulle ha attackerat Bobby Ford och hans fru Elizabeth sent på natten den första maj.

Monstret ska ha attackerat Elizabeth Ford då hon sov på en soffa, genom att krossa ett fönster nära henne. Hon trodde först att det var en björn, och varelsen jagades snabbt iväg av hennes man och dennes bror, som var på väg hem från en jakt. Varelsen kom tillbaka strax efter midnatt (den 2 maj), då den ska ha tagit tag i Bobby Fords axlar och kastat honom på marken. Bobby lyckades komma undan och behandlades sedan på S:t Michael Hospital i Texarkana för rivsår på ryggen.

Under attacken ska familjen Ford ha skjutit monstret ett flertal gånger, men inga blodspår hittades. Man samlade ihop en grupp som sökte efter monstret, men det hittades inte. Dock hittade man fotavtryck med tre tår, rivsår på Fords egendom samt skador på fönster.

Enligt familjen Ford hade de hört något röra sig utanför huset under natten, flera nätter i rad innan attackerna. Familjen Ford hade bara bott i huset under några veckor och hade aldrig stött på en sådan varelse förut.

Monstret sågs igen den 23 maj, då tre människor, Woods och hans fru Wilma, och fru Sedgass, såg en apliknande varelse springa över en motorväg (Highway 71).

De bästa fotavtrycken hittades i ett sojafält tillhörande Willie Smith, ägare av en bensinstation. Precis som Ford-avtrycken visade sig dessa avtryck bara ha tre tår.

Man började intressera sig för varelsen under tidigt 1970-tal då det fanns ett ökat intresse för jägare och turister. Strax efter att nyheten blev känd satte man ett pris på monstret på 1090 dollar (c:a 10,000 kronor) för den som kunde döda eller fånga det. Jägare antog utmaningen, men kunde inte spåra det eftersom hundarna inte kunde känna av monstrets lukt.

Efter en tid började folk att tröttna på incidenten, och intresset avtog fram till 1973, men kom åter då Charles B. Pierce skapade sin dokumentär-liknande skräckfilm som baserades på monster-legenden. Då årsskiftet 1974 närmade sig hade allt intresse för monstret avtagit, och inga nya möten med monstret inträffade. Det började igen i mars 1978 då nya avtryck hittades av två bröder i Russellville.

Under denna tid anklagar man monstret för att ha attackerat boskap och ett antal hundar.

Efter de första observationerna har monstret setts av och till. Under 1991 hade man tydligen sett monstret hoppa från en bro.

Bluff?

En månad efter att familjen Ford sett monstret, uttalade arkeologen Doktor Frank Schambagh att:

Det finns en chans på 99 

procent att fotavtrycken är en bluff.

Enligt Schambagh kunde avtrycken inte ha varit från varken människa eller apa, som vittnena sa, eftersom de hade tre tår, då alla däggdjur och humanoider (nu som då) har fem tår. Han noterar också att regionen aldrig haft någon form av förhistoriska människor.

Foukemonstret i filmens värld

Legenden om Boggy Creek Man använde rapporterna om monstret till att göra en film vid namn The Legend of Boggy Creek (Legenden om Boggy Creek), som visades överallt i landet. Filmen skrevs av Earl E. Smith och regisserades av Charles B. Pierce.

Mycket av filmen filmades i Fouke och Texarkana, men det finns vissa delar som man filmade i Shreveport i Louisiana. Många av skådespelarna var verkliga människor som bodde i Fouke och Texarkana. Filmen är 87 minuter lång, och ska ha kostat 165,000 dollar att skapa (c:a 1,650 000 kronor). Den drog in 22 miljoner dollar.

Åter till Boggy Creek Den andra filmen om monstret är helt fiktiv. Den hette Return to Boggy Creek (Åter till Boggy Creek) och släpptes 1977. Den var skriven av Tom Moore och regisserades av John David Woody. Precis som i första filmen så filmade man i Fouke, men det mesta materialet kommer från andra platser, så som Texas och Louisiana.

Det Barbariska Monstret från Boggy Creek, Del 2 År 1985 kom ännu en film om monstret i Fouke. Den hette The Barbaric Beast of Boggy Creek, Part II (Det Barbariska Monstret från Boggy Creek) och skrevs som en uppföljare till den första filmen, Legenden om Boggy Creek. Återigen skrev och regisserade Charles B. Pierce filmen. Allt material filmades i Fouke, plus lite extra från ett universitet i Arkansas.

Kuriosa

• Under 1971 fick tre personer böta 59 dollar (c:a 600 kronor) vardera efter att de skrivit en falsk "monster-rapport".
• Då jägarna började intressera sig för att jaga monstret fick sheriffen i Miller Country utfärda ett vapenförbud för att skydda lokalbefolkningen.

Bigfoot

Bigfoot, Storfot, även kallad Sasquatch, är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA ochKanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Det sägs att Bigfoot har en kraftig pälsbeklädd kropp, lutande hållning, vikt på ca 200 kg, längd på 2-3 meter och armar som når honom ner till knäna. Det sägs också att Bigfoot ger ifrån sig en stinkande och säregen lukt. Vittnen säger att Bigfoot är en okänd primat-art.

Observationer och spår

Sedan 1800-talet har det i USA och Kanada rapporterats in över 1600 fynd av Bigfoot (antingen som spår eller observationer). Trots att många påstår sig ha sett Bigfoot så har ingen lyckats med konststycket att fånga in honom. Vissa påstår sig ha skjutit mot Bigfoot på nära håll och enligt dem har han inga problem att tåla gevärskulorna.

En del säger säger sig ha blivit bortförda av Bigfoot, en av dem är Albert Ostman. Han påstår att han 1924 blev utdragen ur sin sovsäck av en Bigfoot och förd till dennes gömställe. Där hölls han som fånge i flera dagar, för att sedan undkomma efter att ha givit Bigfoot en del av sin snus. Snuset gjorde att varelsen mådde dåligt och han själv fick chansen att fly.

De första fotavtrycken som sägs ha tillhört en Bigfoot rapporterades av upptäcktsresanden David Thompson år 1811. Sedan dess har man hittat många avtryckt som kan ha tillhört en Bigfoot. De största som påträffats var upp till 20 centimeter breda och 60 centimeter långa. På grund av att avtrycken ofta uppvisar avtryck efter svettkörtlar, valkar och slitmönster så tror många forskare att avtrycken kommer från någon varelse som liknar en stor människoapa.

Den 20 oktober 1967 påstod sig jägaren Roger Patterson och hans kollega Robert Gimlin i Bluff Creek, Kalifornien att de hade fångat Bigfoot på film. Filmen har konstaterats vara äkta, men om det är varelsen Bigfoot eller en man i kostym vet man dock inte. Dock påstår majoriteten att den är falsk. Filmen undersöktes av universitet i New York, London och Moskva och de kom fram till att varelsen på filmen var ca 2 meter lång och tog 1 meter långa steg, längre än en människa brukar ta. "Bigfoot" på filmen gick med böjda ben och armarna fritt hängandes längs med sidorna.Skeptikerna påstår att filmen visar en stor man klädd i gorilladräkt.

I början av augusti 2008 meddelade de två jägarna Rick Dyer och Matthew Whitton i Georgia, USA att de har hittat en död bigfoot och påstod sig ha fått stöd av en forskare. Den 15 augusti skulle jägarna lägga fram bilder och DNA-bevis, men de DNA-prov som togs visade inga spår av en ny art, utan av människa och nordamerikansk opossum. Den första bilden på det döda djuret som låg i en frysbox fylld med vatten och som såldes till media visade sig senare vara en bild på en kostym från "the Horror Dome", en amerikansk shoppingsajt. Sedan dess har jägarna inte velat visat upp någon kropp för utomstående och den påstådda forskaren som stödde deras påstående visade sig i själva verket vara bror till en av jägarna. I slutet av augusti kom det dock fram att den påstådda frysta bigfoot egentligen bara var en maskeraddräkt. Forskare hade sett på när bigfoots kropp sakta började tina. Snart upptäckte man att huvudet var ihåligt och fötterna av gummi. De påstådda jägarna har vägrat kommentera saken.

Varelsens existens

Eftersom inget bevis ännu finns för varelsens existens räknas Bigfoot tillhöra kryptozoologin. Fyndet av fossil av småväxta människor i Flores i Indonesien gör dock att anhängare av Bigfoots existens har fått nytt hopp att också Bigfoots existens en dag skall kunna bevisas. Vissa beskrivningar av Bigfoot påminner om den utdöda människoapan Gigantopithecus som levde i Kina för mer än 300 000 år sedan.

Rävhaj

Rävhaj (Alopias vulpinus) är en hotad hajart som förekommer i varma och tempererade havsområden världen över, i Stilla havet, Atlanten, Indiska oceanen och Medelhavet. 

Rävhajen kan bli från 2,5 upp till omkring 6 meter lång och väga 450 kilogram. Ett kännetecken för arten är att stjärtfenan är påtagligt utdragen, så att den kan vara nästan lika lång som hajens kropp. Den är mörkblå till svart på ovansidan, ljus på buken.

Arten är en pelagisk haj som framför allt lever på stimfiskar. Den tar också bläckfisk. Den stora stjärtfenan används som ett vapen för att bedöva bytet. Arten lever ner till över 500 meters djup, men går vanligtvis inte mycket djupare än 100 m.

Rävhajen föder mellan 2 och 4 levande ungar. De är mycket stora vid födseln, från 120 till 150 cm.

Rävhajen finns i de flesta tropiska till tempererade hav. I skandinaviska farvatten förekommer rävhajen upp till Nordsjön och mellersta Norge. Den går sällsynt in i Skagerack och Kattegatt.

Storögd rävhaj

Storögd rävhaj (Alopias superciliosus) är en hajart som beskrevs av Lowe 1841. Storögd rävhaj ingår i släktet Alopias, och familjen rävhajar. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar. Inga underarter finns listade.

Tack för att ni ställer så många kloka frågor om tigrar och vårt arbete. Vi har samlat några av de vanligaste frågorna här, med svar från Ola Jennersten.

1. Hur har ni tänkt stoppa dessa smugglare och jägare när inte ens de styrande i landet verkar så jätteintresserade av det?

Det är naturligtvis ett stort problem. Det behövs mer ”boots on the ground” och WWF arbetar mycket med att utbilda parkvakter. Det positiva just nu är att kinesiska regeringen i och med ett möte mellan tigerländerna i Kina den 29 juli (på tigerdagen) deklarerat att man tillsammans med övriga tigerländer kommer att ta tag i denna problematik, både gränsöverskridande samarbete och den illegala handeln i sig.

2. Vore det inte bättre att tillåta och reglera tigerjakt och handel med tigerdelar? Ger inte laglig handel mer skydd åt djuren?

Jag förstår vad du menar, men det fungerar inte att ha legal jakt på en population som är cirka 3200 tigrar i hela världen. Det finns ingenstans där den effektiva populationen är större än ett hundratal. Vi tror inte heller på att legalisera viss handel med tigerdelar från uppfödda tigrar (det finns cirka 10000 tigrar i fångenskap) eftersom det inte går att skilja på delar från vilda tigrar och tigrar i fångenskap. 

3. Det är ju ändå människors efterfrågan som skapar tjuvjakten. Hur jobbar ni med att minska efterfrågan?

Från WWF Sveriges sida har vi haft en jättestor kampanj mot att svenska turister köper elfenben från Thailand. I Kina har WWF haft olika typer av aktiviteter, till exempel har vi i en framgångsrik kampanj fått internetbutiker att intyga att de inte säljer illegala arter eller delar av illegala arter. Vi jobbar mycket med påverkansarbete på regeringarna i de länder som är en del av handeln och jakten. I augusti höll Kinas regering ett möte för alla tigerländer och de kom överens om att öka samarbetet och insatserna mot illegal handel och tjuvjakt, bland annat genom att dela information om pågående illegal handel genom INTERPOL. Mötet var ett resultat av påverkansarbete från WWF och andra naturvårdsorganisationer .

4. Hur mycket pengar får egentligen den som dödar tigern, och hur går försäljningen till?

Det kan vara mellan 1000 och 5000 kronor, vilket inte är mycket om man talar om det totala värdet. Generellt får tjuvskytten väldigt lite i jämförelse med andra. Dels kan det vara att någon skjuter en tiger för att han kom på den, och sen försöker sälja den. Men ofta är det illegala nätverk som beställer en tiger. Någon i byn ber jägarfolken att skjuta en tiger. Jägarfolken är självförsörjande och har normalt inga pengar, så för dem är det förstås väldigt mycket. Sen finns det flera mellanled som alla ska ha sin del av kakan, och den som sitter i toppen får mest.

5. Hur kan ert arbete ge resultat när tjuvjakten bara ökar?

För det första är det svårt att säga hur mycket tjuvjakten på just tiger ökar. Men när det gäller tiger kan man säga att det inte är okomplicerat med stora rovdjur som är farliga för människan. Lyckas vi nu med att öka antalet tigrar – och det finns tecken på att vi håller på att lyckas! - då kommer som ett brev på posten konflikterna människa-tiger också att öka. Sannolikt dödas då fler tigrar illegalt, och det blir också ett större tryck på att skjuta fler tigrar. Så det här är inte enkelt. 

6. Hur vet jag att mina donationer går till stopp av tjuvjakt och inte till något annat?

WWF har ett nätverk av kontor över hela världen som driver naturvårdsprojekt direkt på plats. Genom regelbunden rapportering och fältbesök av våra egna specialister på WWF Sverige kan vi på så sätt se och följa upp resultaten av de pengar som donerats.

I vårt arbete för att stoppa tjuvjakten har vi ett samarbete sedan nästan 40 år tillbaka med TRAFFIC (ett globalt nätverk som verkar för att handeln med vilda djur och växter sker på ett uthålligt och lagligt sätt), som säkerställer att arbetet kan bedrivas så effektivt som möjligt.

WWF har 90-konto och kontrolleras av Svensk insamlingskontroll, därför överstiger våra administrativa kostnader aldrig 25%. De senaste åren har de legat på mindre än 15% och därmed går mer än 85% av de gåvor man skänker till WWF Sverige till vårt naturvårdsarbete.

7. Hur ska ni bevara tigerns livsmiljö?

Det man gjort nu är att fokusera arbetet till 13 tigerlandskap där forskare anser att det finns en framtid för tigrar. Inom dessa områden är det viktigt att freda kärnområden där tigrarna reproducerar sig och ha korridorer som möjliggör vandringar mellan kärnområdena. Så receptet är mer och väl skötta och bevakade kärnområden utan bebyggelse med korridorer där samarbetet med lokalbefolkning möjliggör närvaro av tigrar genom att minimera vedhuggning och bete i skogarna och motarbeta tjuvjakt på tigerns bytesdjur.

Foto: WWF Indonesia / Tiger Survey Team

Välkommen Tango är den alldeles sanna historien om de två pingvinerna Roy och Silo som bor på zoo i Central Park, New York. 1998 fick de en unge, Tango. Det som var speciellt med Tango var att hennes föräldrar är hanpingviner, och hon har alltså två pappor! Roy och Silo blev ett par precis som de andra pingvinparen, bara det att de ju inte kunde få någon unge. I den här fina och söta bilderboken får vi följa Roy och Silo i djurparken, och se hur de bygger ett fint bo av stenar men undrar vad de liksom ska göra sen? En av dem hämtar en fin rund sten, och så sätter de igång att ruva. De ruvar och ruvar och ruvar på stenen, dag och natt, vecka efter vecka, men inget händer….

Då får deras skötare en idé. Ett annat pingvinpar har lagt två ägg, och kan inte ta hand om båda. Så han ger det ena till Roy och Silo. De fortsätter turas om att ruva, och så en dag… kläcks ägget och ut kommer deras lilla pingvinbebis. De tar hand om henne hur bra som helst och blir en publiksucce på zoo.
Det här är en väldigt söt och fin bilderbok som passar att läsas högt för förskolebarn och lite större barn också. Vill man kan man diskutera innehållet, att två pappor går lika bra som en mamma och en pappa, eller så läser man den bara som en söt saga. Illustrationerna är gulliga och man kan läsa den många gånger. Köp den på svenska HÄR!

Allt som hände i berättelsen är verkligt, kolla på den här videon för att veta mer:

Lös mer om Roy och Silo här: Roy and Silo - Wikipedia, the free encyclopedia

Helicoprion var en haj-liknande fisk som uppkom i haven under den sena karbontiden för 280 miljoner år sedan, och så småningom dog ut under den tidiga trias för några 225 miljoner år sedan.

Den som var speciellt med Helicoprion var att på den fortsatte det alltid att växa nya tänder, men tänderna faller ut. Istället växte tänderna i en spiral, med nya, större som läggs till.

Något annat som man också lyckades komma fram till var att Helicoprion inte hade några tänder på överkäken. Istället användes överkäken för att strimla och krossa bläckfiskar och annan föda.

  (x)

  (x)

  (x)

Att leva nära tigrar är inte enkelt. Det finns hela tiden en risk för både människor och deras tamdjur vilket samtidigt innebär en risk för tigerns överlevnad. WWF samarbetar därför med lokalbefolkningen för att få till lösningar som gör det möjligt för människor och tigrar att leva som grannar.

Det är viktigt att snabbt agera på de tigerkonflikter som uppstår och tillsammans diskutera hur de bäst kan lösas och undvikas. Vårt arbete har lett till färre konflikter och därmed en större tolerans och vilja att skydda tigrarna. Se vår film om du vill veta mer om detta.

Pygmé-sjöhästar är oftast kortare än 2 cm och har färger och former som liknar deras omgivning. Denna lilla sjöhäst smälter effektivt in i en färgglad hornkorall. Eftersom de är så svåra att se tror forskare att det finns flera arter av pygmé-sjöhästar som ännu inte har upptäckts.

Källa