Gråhättad grönduva (Treron vernans) är en fågel i familjen duvor inom ordningen duvfåglar. Fågelns utbredningsområde är i  Sydostasien till Filippinerna och Indonesien. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

10. Valross – 944 kg (2 000 kg)

Valrossen lever vid vattnen norr om polcirkeln, framförallt runt Berings sund. Färre valrossar är det i Atlantområdet, på grund av tidigare jakt. Det är hanarna som blir störst och tyngst, medan honorna väger ungefär två tredjedelar så mycket som dessa. Valrossar är inte så smidiga på land men är å andra sidan bra simmare. De kan dyka 80 m djupt och vara utan luft i en halvtimme. De äter främst saker den hittar på havsbotten, såsom musslor, räkor, krabbor och sjögurkor. Valrossar blir normalt 20 till 30 år gamla och 2,2 till 3,6 m långa. Valrossen är med på listan eftersom den (till skillnad från sin tyngre släkting sjöelefanten) spenderar en stor del av sitt liv på land och därför brukar räknas som landlevande. 

9. Giraff – 1 015 kg (1 930 kg)

Giraffen är med sina 5 till 6 m världens högsta landlevande djur. Den lever endast i vissa begränsade områden i Afrika, men har tack och lov fortfarande ett relativt stabilt bestånd (även om vissa underarter är utrotningshotade). Giraffen är växtätare och gillar framförallt trädgrenar. Det är med största sannolikhet fördelen med att nå högt belägna växtdelar som gjort att giraffen utvecklat sin långa hals. Giraffer blir uppemot 25 år gamla. 

8. Spetsnoshörning/svart noshörning
– 1 100 kg (2 896 kg)

Spetsnoshörningen, en av fem levande noshörningsarter, lever i centrala och östra Afrika. Det finns endast några tusen individer och arten är kritiskt utrotningshotad. Spetsnoshörningen är växtätare och äter gärna vedartade växter. Bland noshörningarna är hanarna lite större än honorna, och särkilt vissa hanar kan växa sig väldigt stora. Spetsnoshörningar har en mankhöjd på upp till 1,5 m och blir cirka 3,5 m långa. Om de inte blir skjutna utan tillåts dö naturligt blir de upp till 50 år gamla. 

7. Javanoshörning – 1 715 kg (2 300 kg)

Javanoshörningen kan vara jordens mest utrotningshotade däggdjursart, med endast 40 individer i en population på ön Java i Indonesien. Anledningen är jakten på deras horn. Nu försöker man bevara de individer som finns kvar, framförallt genom att låta dem vara, vilket är anledningen till att det inte finns många foton eller filmer på dem. Javanoshörningen äter växter, gärna på soliga platser. Födomässigt är den den mest anpassningsbara av noshörningarna. Javanoshörningen har en mankhöjd på upp till 1,5 m och blir uppemot 3,8 m lång. De kan bli 45 år gamla. 

6. Flodhäst – 1 800 kg (4 500 kg)

Bland topplistans elefanter och noshörningar hittar vi flodhästen. Flodhästen är tillsammans med dvärgflodhästen de enda två arterna flodhästar. Flodhästen lever i floder och sjöar i stora delar av södra Afrika. Arten är inte utrotningshotad, men räknas som sårbar på grund av habitatförluster och jakt. Flodhästar spenderar mesta tiden i vattnet, men äter i huvudsak landväxter. Det finns även vissa rapporter på att de ätit av döda djur eller till och med jagat djur för föda. Flodhästar har en mankhöjd på upp till 1,5 m och kan bli 5 m långa. De blir normalt 40 till 50 år gamla. 

5. Indisk pansarnoshörning
– 1 900 kg (4 000 kg)

Den tredje noshörningen på listan, och den näst tyngsta, är den indiska pansarnoshörningen. Den lever i ett band söder om Himalaya där den är klassad som sårbar på grund av habitatförlust och jakt. Den är likt övriga noshörningar växtätare, och denna art gillar framförallt gräs. Dess namn har den från sin tjocka, metalliska hud som hänger i flikar på kroppen. Den indiska pansarnoshörningen har en mankhöjd på upp till 1,8 m och blir uppemot 4 m lång. Den kan bli 45 år gammal. 

4. Trubbnoshörning/vit noshörning
– 2 100 kg (4 500 kg)

Den största och tyngsta noshörningen är trubbnoshörningen. Den lever i östra och södra Afrika, där den har en ganska stark population. Dock finns bara den ”sydliga” av de två underarterna kvar i vilt tillstånd. Den ”nordliga”, som levde längre norrut, utrotades i det vilda runt 2006, och endast sju individer uppväxta i djurparker finns kvar. Trubbnoshörningen är den mest sociala av noshörningarna; honor och hanar lever i grupper, bortsett från vuxna hanar som ofta vandrar ensamma. Av växterna den äter föredrar den gräs bäst. Trubbnoshörningen har en kraftig kropp med en utmärkande puckel på nacken. Den har en mankhöjd på upp till 1,8 m och kan bli över 4 m lång. Den kan bli 50 år gammal. 

3. Skogselefant – 2 800 kg (6 000 kg)

Topplistans tre översta platser innehas av de tre elefantarterna. Av dessa lever två i Afrika; skogselefanten och savannelefanten. Skogselefanten utmärker sig från savannelefanten genom att vara lite mindre, ha rundare öron, samt hålla till i regnskogen. Hos elefanterna blir hanarna störst, likaså hos skogselefanterna, där de kan ha en mankhöjd på upp till 2,5 m och en längd på upp till 6,5 m. Elefanter är växtätare. Skogselefanten och savannelefanten ansågs länge vara underarter av samma art, men nya DNA-analyser visar att de är två egna arter. Afrikansk elefant är namnet på det släkte som de båda elefantarterna tillhör. Hur pass hotad skogselefanten är av människan är än så länge oklart. 

2. Asiatisk elefant – 4 150 kg (8 000 kg)

Den asiatiska elefanten är den enda elefantarten i Asien. Den finns fläckvis i Indien och delar av Sydostasien. Det lättaste sättet att skilja en asiatisk elefant från någon av de afrikanska arterna (förutom att de lever på olika kontinenter) är öronen – den asiatiska elefanten har mycket mindre öron än de afrikanska. Hanarna kan ha en mankhöjd på upp till 3,2 m och en längd på upp till 6,8 m. Den tyngsta individen man känner till sköts av en indisk maharadja 1924 och vägde 8 ton. Arten är starkt hotad, framförallt på grund av skogsskövling, men även på grund av jakt. Den asiatiska elefanten blir normalt runt 60 år gammal. 

1. Savannelefant – 4 900 kg (12 274 kg)

Världens största och tyngsta landlevande djur är savannelefanten. Denna gigant kan ha en mankhöjd på hela 3,5 m och vara otroliga 7,5 m lång. Den skiljer sig från sin släktfrände skogselefanten genom sin större storlek, sina mer trekantiga öron och genom att hålla till på stäppen och savannen. Den största savannelefanten man har hittat var en som sköts 1955 i Angola. Den vägde in på över 12 ton. Arten klassas som sårbar, främst på grund av jakt och habitatförlust. Savannelefanten blir normalt 65 till 70 år gammal. 

Källa

Älg (Alces alces)

Älgen – skogens konung

Med en mankhöjd på dryga två meter och en matchvikt på i vissa fall mer än 600 kg är det inte så konstigt att älgen traditionellt kommit att kallas ”Skogens konung”. Som pricken över i:t bär älgtjuren sin ”krona”(hornet) med stor värdighet, och i kombination med den stora kroppsbyggnaden inger en älg betraktaren med viss respekt. Denna ”Skogens konung” älgen är det största förekommande hjortdjuret i vårt land, och det största landlevande djuret i Europa.

Utseende

En älg kan bli mer än 3 meter lång och uppnå en vikt av ca 200-400 kg (Älgtjuren är oftast tyngre än älgkon). Till färgen är älgen mörkbrun med vissa gråa och svarta inslag, en älgkalv något ljusare i färgen och ofta med dragning mot rödbrunt. En liten svansstump har älgen också, men inte mycket längre en en decimeter. En älg har stor kropp, långa ben, kraftigt huvud och hakskägg. En älg i all sin prakt känner man således ganska lätt igen, även på lite längre avstånd. Däremot kan älgen vara ganska svår att urskilja i den omgivande vegetationen, och därmed utgör den en potentiell fara för alla trafikanter. Det sker också många viltolyckor med älg varje år.

Förekomst

Älgen trivs bäst i skogen samt på myrmark. Den finns i hela vårt land, utom på Gotland. Det finns ungefär 300 000 älgar i Sverige, men av dessa 300 000 älgar skjuts ungefär 100 000  älgar varje år, i den årliga älgjakten som genomförs varje höst. Att djuren skjuts av på detta sätt, beror på att man inte vill att älgstammen ska växa sig alltför stor (samtidigt som många också tycker att älgens kött är en delikatess på matbordet). Att älgen inte sprider sig söderut i Europa beror främst på att djuret är anpassat för att leva i ett klimat som det svenska – med just kalla vintrar och svala somrar.

Föda

Älgar är växtätare, och vanlig föda för en älg är växter såsom gräs, bärris, skott, svamp och örter. Vintertid, då växtligheten är begränsad, består istället älgens föda främst av kvistar och bark.

Reproduktion

Älgarnas parningsperiod infaller under tidig höst (september), och älgkon har en dräktighetstid på ca 8 månader. Kommande senvår (maj-juni) föds därefter en eller ett par kalvar som diar älgkon fram till hösten. Kalven/kalvarna följer därefter älgkon fram till nästa vår. Då närmar det sig förlossning igen, och då stöter honan bort sina fjolårskalvar. 

Visste du…

…att en älg kan uppnå en ålder av 25 år! (Om den överlever de årliga älgjakterna, vill säga.)

…att älgen är en duktig simmare – den kan simma i 10 km/timmen i uppemot två timmar!

…att det amerikanska ordet för älg, ”moose”, kommer från ett indianskt ord (”moz” för ”kvistätare”.

…att det latinska namnet för älg ”alces alces” sägs härstamma från grekiskans ord för ”styrka” (alké).

Källa

Albino älg

Giraffen, “världens högsta landdjur”, med sin karaktäristiskt långa hals, står onekligen i en klass för sig. Med sin imponerande höjd och iögonfallande långa hals, har giraffen ofta blivit föremål för både gåtor och skämt. En giraff kan bli så gammal som 25 år, under de rätta betingelserna. I fångenskap lever de oftast inte riktigt lika länge. En giraff blir omkring 5 meter lång som fullvuxen, och väger omkring ett ton, ibland ända uppemot 2 ton. Den långa halsen, sägs det, ska ha att göra med att giraffen ska kunna komma åt växter som inga andra djurarter når. En annan teori utgår ifrån teorin att en längre hals skulle vara mer fördelaktigt i giraffers bråk om social status och rang. Giraffen har längre framben än bakben, och går i så kallad passgång. Giraffen ser och hör mycket bra. Eventuella hot upptäcks ofta lätt, tack vare giraffens fenomenala utsikt…

En giraff är född med horn.

Förekomst

Giraffen finner man på Afrikas savanner (söder om Saharaöknen), samt i vissa djurparker (exempelvis på Kolmården samt Borås djurpark här i Sverige). Som så många andra djur, har den helt utrotats på vissa andra håll, bland annat i norra Afrika.

Giraffungarna

Efter en 15 månader lång graviditet, föder giraffhonan i de allra flesta fall en giraffunge, men tvillingfödslar förekommer om än endast i undantagsfall. Den nyfödda giraffungen väger ca 50 kg och är nästan 2 meter lång, rätt imponerande! Honan föder stående. Frågan är väl om det ens skulle vara möjligt att föda i en annan ställning, med de långa benen…

Föda

Giraffen idisslar och äter blad från lövverken. En vuxen giraff klämmer i sig ca 60 kg mat per dygn, och ägnar dessutom halva dygnet till att just – äta! Förutom blad äter giraffen också gärna olika blommor, växtskott, frukter och frön.

Sover stående

Eftersom giraffen har så pass långa ben, skulle det vara mindre klokt att ligga ner på marken och sova. Giraffen skulle då ha svårt att kvickt ta sig upp på benen i en eventuell farosituation, vilket skulle underlätta för exempelvis lejon som anfaller. Giraffen skulle då bli ett lätt byte. Därför sover giraffen stående! Det finns däremot en situation, när giraffen är riktigt sårbar gentemot eventuella anfallare. Det är när giraffen dricker vatten. Då särar giraffen på de långa benen och böjer ner sin långa hals. I denna situation är giraffen ett ganska enkelt byte att anfalla.

Udda fakta

Visste du, att romarna när de började jaga giraffer, trodde att girafferna var en blandning av leoparder och kameler? (Jämför med andra delen i giraffens vetenskapliga namn, “Camelopardalis”.) Tänker man på giraffernas fläckiga teckning, förstår man likheten lite bättre

Källa

Bilder:

Blåfotad sula (Sula nebouxii) är en havsfågel som tillhör familjen sulor och som kännetecknas av sina ljusblåa fötter.

Traditionellt har familjen sulor placerats i ordningen pelikanfåglar men molekulära och morfologiska studier har visat att denna ordning ärparafyletisk Förslagsvis har därför sulorna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, skarvar och ormhalsfåglar

Arten häckar på öar i Stilla havet Utbredningsområdet sträcker sig från Californiaviken och västra Mexiko över västra Centralamerika till Ecuadors och norra Perus kustlinje Västerut finns arten till Galapagosöarna där de flesta individer häckar med upp till 40 000 par.

Låglandstapir (Tapirus terrestris) är en av de fyra arterna av tapirer

Kännetecken

Låglandstapiren har en för tapirer typisk kompakt kroppsform, kort svans, snabelliknande nos och uppstående, rörliga öron. Dess skulderhöjd är cirka 77 till 108 centimeter, kroppslängden ungefär 170 till 220 centimeter och vikten omkring 150 till 250 kilogram. Honorna är vanligen större och tyngre än hanarna. Pälsen är mörkbrun med något ljusare kinder och strupe. Öronens kanter är vitaktiga och djuret har en kort borstig man.

Utbredning 

Låglandstapiren förekommer i låglänta områden i norra och centrala Sydamerika och trots att den på många håll inom sitt utbredningsområde är hotad av jakt och habitatförlust och är listad som sårbar av IUCN är arten den vanligaste av de tre tapirer som förekommer i Central- och Sydamerika. Populationstrenden för arten är dock minskande. Den lever främst i regnskogar och sumpskogar och olika typer av våtmarker. I vissa delar av utbredningsområdet förekom den tidigare även på öppnare busk- och gräsmarker, men detta är numera ovanligt på grund av att djuren i sådana områden har jagats mycket hårt.

Levnadssätt 

Låglandstapiren är ett skyggt djur som håller sig gömd om dagarna och blir mer aktivt framåt natten. Den föredrar att leva nära vatten och att ha tillgång till platser där den kan slicka i sig salt och andra viktiga mineraler. Födan består av olika växtdelar såsom frukt, blad, stjälkar och små kvistar. De är i allmänhet solitära djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Hanar och honor håller bara ihop en kort tid runt parningen. De kommunicerar genom en rad olika läten, bland annat fnysningar. Rovdjur som hotar tapirer, särskilt unga djur, är exempelvis puma,jaguar och svart kajman.

Dräktighetstiden är lång, omkring 13 månader, och vanligen får honan endast en unge per dräktighet. Ungen är mönstrad med vita prickar och ränder som kamouflage och tillbringar sina första dagar i en skyddad lega, men efter cirka en vecka börjar den följa efter sin mor. Den diar under flera veckor innan den börjar äta fast föda. Vid omkring sex månaders ålder övergår ungens speciella kamouflageteckning till det vuxna djurets färgteckning. Vid omkring 18 månaders ålder är den fullvuxen och könsmognaden infaller vid omkring 2 till 3 år. Djur i fångenskap har uppnått en ålder på 25 till 30 år.

Schabraktapir eller indisk tapir (Tapirus indicus) är den största av de fyra arterna av tapirer och den enda som finns i vilt tillstånd i Asien Namnetindisk tapir kan uppfattas som missvisande eftersom arten inte återfinns i Indien, dock i Ostindien

Utseende och kännetecken 

Schabraktapirer är ljusfärgade från skulderpartiet till gumpen (se schabrak), samt längs ytterkanten av öronen, men i övrigt svarta; en färgfördelning som fungerar som kamouflage. Fullvuxna schabraktapirer är mellan 1,8 och 2,4 meter långa och 90 till 110 centimeter höga, samt väger vanligen mellan 250 och 320 kg, men vikter över 400 kg förekommer. Honorna är vanligen större än hanarna. Liksom andra tapirer har de små stumpsvansar och långa rörliga nospartier. Framtassarna är fyrtåiga och baktassarna tretåiga. Synen är relativt dålig, men hörsel och luktsinne är utmärkta.

Livscykel 

Efter en dräktighet på 400 dagar föder honan en unge som väger knappt 7 kg. Liksom alla tapirungar är den brun med vita ränder och prickar, ett kamouflagemönster som fungerar bra i skogsmiljöns fläckvisa ljusgenomsläpp. Ungdjurets mönstring går över i det vuxna djurets vid mellan fyra och sju månaders ålder. Avvänjning sker vid sex till åtta månaders ålder, då ungdjuret är nästan fullvuxet. Könsmognad uppnås vid cirka tre års ålder, och parningstiden infaller från april till juni. Honorna föder vanligen en unge vartannat år. Schabraktapiren blir upp till 30 år, både som vild och i fångenskap.

Beteende 

Schabraktapirer är i första hand ensliga djur som markerar stora revir, vilka dock vanligen överlappar andra individers revir. Revirmarkeringen sker medurin, och följer ofta distinkta rutter som djuren trampat upp i undervegetationen.

Schabraktapiren, som är vegetarian, lever på unga skott och löv från över hundra olika växtarter (men föredrar cirka trettio av dessa). Djuret rör sig långsamt genom skogen och stannar ofta för att äta. När den känner sig hotad kan tapiren dock springa snabbt, och även försvara sig med sin starka käke och sina vassa tänder. Schabraktapirerna kommunicerar med högfrekventa gnälljud och visslingar. De lever gärna nära vatten och är goda simmare. De kan också klättra uppför branta sluttningar. De är i huvudsak, men inte uteslutande, nattaktiva.

Utbredning och hotbild 

Förr var schabraktapiren utbredd i regnskogarna i hela Sydostasiens tropiska låglandsområden, inklusive Kambodja, Indonesien, Laos, Malaysia,Myanmar, Thailand och Vietnam. Framförallt på grund av regnskogsskövling och tjuvjakt har stammen minskat på senare år, och liksom övriga tapirer hotas den av utrotning.

Bergstapir (Tapirus pinchaque) är en av de fyra arterna av tapirer Den förekommer i norra Anderna i Sydamerika och är listad som starkt hotad avIUCN, då det uppskattningsvis inte finns mer än 2 500 djur kvar.

Kännetecken 

Bergstapiren är mindre än låglandstapiren och den centralamerikanska tapiren och har en kraftigare päls än dessa, som skydd mot de kalla nätter som kan förekomma i de höglänta områden där den lever. Pälsen är mörkbrun till något svartaktig. På kinderna och strupen kan den vara något ljusare till närmast vitaktig. Den har också vitt på läpparna och öronens kanter. Kroppslängden för ett fullvuxet djur är omkring 180 centimeter, skulderhöjden oftast mellan 75 till 85 centimeter och vikten 150 till 225 kilogram. Svansen är kort. Ungarna har som hos andra tapirer till en början en speciell kamouflagemönstring av prickar och ränder.

Utbredning 

Bergstapiren förekommer i bergstrakter i Peru, Ecuador och Colombia, på höjder mellan 2 000 till 4 400 meter. Den habitat är främst de alpina gräsmarker som i dessa områden kallas för páramos och molnskogar. I detta avseende skiljer den sig alltså från övriga tapirer, vilka främst lever iregnskogar. På grund av förstörelse av dess livsmiljöer, bland annat genom att de tagits i anspråk som betesmark åt boskap, har artens utbredningsområde blivit alltmer fragmenterat och de olika populationerna mer isolerade från varandra. Ett annat svårt hot mot arten är tjuvjakt.

Levnadssätt 

Bergstapirens främsta föda är gräs och blad, men den äter ett brett urval av olika växter och växtdelar. Den är som andra tapirer i allmänhet ett solitärt djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Ofta håller djuret sig inom ett speciellt område, som kan överlappa med andra tapirers. Djuren kan förutom med sitt kroppsspråk kommunicera med fnysningar och en rad andra läten. Om två individer stöter på varandra viker den underlägsne vanligen undan, men ibland kan det uppstå konflikter, till exempel mellan två hanar om en hona. Parningen sker vanligen i början på en regnperiod och dräktighetstiden är omkring 13 månader. Ungen diar sin mor i omkring 6 månader. Vid denna tid börjar dess färgteckning också att övergå till det vuxna djurets. Könsmognaden nås vid 3 till 4 års ålder och livslängden kan vara upp till 30 år.