"Vid 1920-talets mitt inledde sovjetdiktatorn Josef Stalin ett forskningsprojekt, som var som klippt ur en fantasifull science fictionroman.
Stalin ville korsa schimpanser med människor och därmed skapa en armé av superkrigare. Han gav biologen Ilja Ivanov fem år på sig för att utveckla apsoldaten. Ivanov hade själv kläckt idén om apmänniskor och blivit ett stort forskarnamn, då han redan 1901 etablerade världens första centrum för konstgjord befruktning av rashästar.
Ivanov reste 1926 till Västafrika, där han inseminerade tre schimpanshonor med människosperma, men experimentet misslyckades. Ivanov ville därefter försöka inseminera en kvinna med schimpanssperma.
En anonym rysk kvinna ställde sig till förfogande, och Ivanov fick låna en hanne av den kubanska uppfödaren Rosalia Abreu. När tidningen The New York Times fick nys om historien, drog hon emellertid tillbaka erbjudandet. Ivanov föll snart i onåd hos Stalin och dömdes till fem års exil i Kazakstan, men dog redan året därpå." - Illustrerad Vetenskap

Gällande resultat: 

4 De lyckades delvis, men avkommorna var väldigt dumma (de som överlevde). De som överlevde var väldigt fysiskt starka. 

5 Vissa av avkommorna jobbade i gruvor och användes som "grov arbetskraft". Vissa blev "bortkörda", men vart o.s.v är sekretessbelagt, där kan ingen idag levande ge något svar. De transporterades någonstans, men ingen vet vart.

"Lyckades de verkligen avla fram apmänniskor?"

Enligt sovjetiska uppgifter, och de som jag fått: ja, någon form av hybrid lyckades de i några fall få fram, som var fysiskt mycket stark, men primitiv i intellekt.

"Jag kan omöjligen tro att man framgångsrikt skulle ha korsat apor och människor. Vad finns det för belägg för att det ryska projektet skulle ha lyckats med det?"

Framgångsrikt var det inte, enligt de förhoppningar och måltal som ställdes på projektet, då det blev alldeles för höga abortions-och tidigdöd-tal. De "lyckade" avkommorna var individuella särfall, och var inte tillräckligt många för att skapa en kollektiv arbets-eller soldatpool. 

History Channel verkar ha gjort ett program som handlar om Stalins ap-armé.

Jag har inte hunnit se den, så om någon orkar se den och kommmentera, så blir jag tacksam..


http://www.youtube.com/watch?v=ZENLUXpKmfI

Jag har sett den och kan återge innehållet lite kort. Ilyanov eller vad han heter var den sovjetiska forskaren som ville försöka korsa apor med människor, och började först med att försöka befrukta tre schimpanshonor i afrika med sperma från negrer, när det misslyckades ville han istället testa det på en människa, och en frivillig rysk kvinna tog kontakt med honom, tanken var att de skulle impregnera henne med sperman från en orangutang de hade hämtat. Experimentet lades dock ner och Ilyanov deporterades till Sibirien när både sovjetiska och utländska tidningar fick nys om saken samt att orangutanghanen dog.

Det var aldrig någon seriös idé att skapa en aparmé utan försöket var först och främst till för att motbevisa kyrkans idéer om livets uppkomst genom att så att säga bevisa att de hade fel genom att korsa en människa med en apa.
Det var också högst otroligt att Stalin och Sovjetledningen kände till vad experimentet egentligen handlade om och vad de sponsrade, och att myten om "stalins aparmé" är just bara det, en myt. Stalin själv ska även ha motsatt sig rasblandning och liknande så att han skulle ha stött något sådant var otroligt, det är dock inte det enda argumentet för att de inte visste något.

I övrigt talas det också mycket om en kvinna från Georgien som fångades i skogen i slutet av 1800-talet och som påstods vara en halvapa då "hennes kropp täcktes av hår och att hon hade fyra mans styrka, var 2 meter lång och aldrig lärde sig mer än några ord."

Det var troligtsvis kraftiga överdrifter men dnatestet på en av hennes söners tänder vsade ingenting då det inte gick att få ut något, typ... :/ hon var dock troligtsvis inget annat än en människa, sen har schimpanser och människor blandats i tusentals år men det var när den genetiska skillnaden var oerhört liten.

Källa

Se videor och filmer om humanzee:

Conspiracy Theory with Jesse Ventura - MANIMAL/HUMANZEE - S3 E6 - NaturalNews.tv

Oliver The Chimp Part 1 of 6 - YouTube

Ilya Ivanovich Ivanov - Wikipedia, the free encyclopedia

Humanzee - Wikipedia

Bilder på hur man trodde att en humanzee skulle se ut:

Saarloos wolfhond är en hundras från Nederländerna Rasen skapades av den holländske djursamlaren Leendert Saarloos (1884-1969) som en korsning mellan schäfer och varg 

Den första korsningen ägde rum 1932 mellan en schäferhane och en vargtik från Diergaarde Blijdorp i Rotterdam. Saarloos ansåg att tamhundens domesticering gått för långt, vilket lett tilldegeneration.

Genom detta experiment ville han utveckla den ultimata arbetshunden. Under en period utbildades varghundarna till ledarhundar, men i den fortsatta aveln förlorades de rätta egenskaperna för detta. Från 1942 och fram till sin död försökte Saarlos få sina hundar som han kallade europeisk varghund godkända som ras av den nederländska kennelklubben Raad van Beheer op Kynologisch Gebied in Nederland, men hundarna ansågs alltför inavlade och skygga.

Efter Saarloos död 1969 tog andra människor över aveln, ändrade inriktning på den och lyckades 1975 att få rasen erkänd nationellt under namnet Saarlooswolfhond. 1981 godkändes rasen av den internationella hundorganisationen FCI.

Saarloos wolfhond räknas idag som en ren sällskapshund med framträdande drag av ursprunglig natur. Den är en reslig, energisk och kraftfull hund som är uppmärksam, självständig och reserverad.

Saarloos wolfhonds päls har kraftig underull som gör den väl rustad för ett förhållandevis kyligt klimat.

Sivatherium

Sivatherium är ett utdött släkte i familjen giraffdjur De hade en mankhöjd av upp till 2,2 meter och liknade dagens okapi De dog ut för ca 8.000 år sedan.

Helladotherium

Helladotherium (av grekiska Hellas, Grekland, och therion, djur) är ett utdött släkte av giraffdjur.

Ett känt fossil hittades vid orten Pikermi (något nordöst om Aten). Det liknade giraffen genom delar av skallen, bogpartiets höjd och strålbenets längd, men skiljer sig från densamma genom saknaden av horn, tändernas större storlek och enkelhet, kortare hals och mindre olikhet mellan bogens och ländens höjd. Från antiloperna och hjortdjuren skiljer sig Helladotherium genom sina främre extremiteter, som är längre än de bakre.

För lite mer än hundra år sedan var okapin en kryptoid. Trots att man hade sett skinn av den på det naturhistoriska museet i London så trodde man att det var ett falsarium, någon slags kreation skapad av skinn från en zebra och andra däggdjur.

I sekelskiftet upptäckte Ugandas brittiske guvernör Sir Harry Johnston hur pygméer från Kongo blev kidnappade och bortförda för att visas fram i underhållningssyfte. Han räddade pygméerna och de i sin tur berättade historier om okapin för honom. Johnston blev nyfiken och trots att han inte lyckades med att få se en okapi personligen så lyckades han få med sig ett skinn i gott skick samt ett kranium. På så vis kunde man sedan fastställa att okapin var verklighet och dessutom en släkting till giraffen. 1901 fick den sitt vetenskapliga namn Okapia johnstoni. 
Okapin är mycket skygg och ger sig bara ut om nätterna för att söka föda. Den finns i vilt tillstånd enbart i regnskogen av nordöstra Kongo-Kinshasa och lever inte i flock utan rör sig för det mesta ensam.

En vuxen okapi är ungefär 150-170 cm i mankhöjd och kan väga upp till 250 kilo. Det saknas ännu forskning om många olika aspekter kring djuret. Exempelvis så vet man att en okapi i fångenskap kan bli upp till 33 år gammal, men hur gammal den blir i vilt tillstånd har man ingen aning om.

Källa 

Okapin är ett skogslevande partåigt hovdjur i familjen giraffdjur. Idag består giraffdjuren bara av två arter, giraffen och okapin. Okapin lever bara i Kongo och har varit känd av enbart de människor som lever i dess skogar fram till slutet av 1800-talet, först då beskrevs den för resten av världen.

Ett av de senast upptäckta däggdjuren

Upptäcktsresanden Henry Stanley färdades genom Ituriskogen i Kongo på 1890-talet och beskrev okapin för första gången i sin bok ”In Darkest Africa”. Ryktet spred sig om detta hästliknande djur och år 1901 begav sig Sir Harry H. Johnston, som även var författare inom den brittiska, koloniala administrationen, ut i regnskogarna i Kongo-Kinshasa. Han letade efter vetenskapliga bevis för den nya däggdjursarten och kom över ett helt skinn och två skallar av okapin som skickades hem till naturhistoriska museet i London. Experter kunde då sluta sig till att det nya däggdjuret inte var en häst, utan en skogslevande giraff.

Finns bara på ett ställe i världen

Okapin finns bara på ett ställe i världen - i regnskogen i Ituri i den Demokratiska Republiken Kongo. Där lever den på höga altituder, över 1000 m, och besöker ofta flodbäddarna i regnskogen. Den påminner om en häst, men har större öron och är svart- och vitrandig som en zebra på frambenen och bakdelen av kroppen. Huvudet och halsen är vit-gråaktig. Resten av kroppen är brun- eller vinrödfärgad med en sammetsliknande päls. Detta utseende tror man har utvecklats som kamouflage i den täta vegetationen. Honorna är lite större än hanarna och är i snitt 1,5 m höga och 2,5 m långa. De väger mellan 200-250 kg. Okapin har en lång, svart tunga som är anpassad till dess föda som består av knoppar, blad och skott från ett hundratal olika träd och buskar av vilka många är giftiga för människan. Okapin äter också en svavelrik lera som finns invid flodstränderna i skogen.

Okapi Faunal Reserve Epulu River, Ituriskogen i Demokratiska republiken Kongo 

© James W. Thorsell / WWF-Canon

Solitärt däggdjur

Okapin är ensamlevande och har ett flera kvadratkilometer stort, överlappande revir. Individtätheten är ca 0,6 individer/km2. Okapin umgås bara med andra individer under parningstiden och hittar då dessa med hjälp av doftsignaler. 
Ungdjuren har en repertoar av olika ljudsignaler, som host- och visselljud samt bräkanden. De vuxna djuren ger inte ifrån sig så många ljud förutom under brunsten, då de utstöter mjuka hostanden. Honan är dräktig i mer än ett år, ca 440 dagar. Ungen är fullt utvecklad efter ca tre år och i fångenskap kan okapin bli ungefär 30 år.

Återupptäckten

År 2006 återupptäcktes okapin av en slump i Virunga Nationalpark, som ligger i Ituriskogen, då en grupp representanter från naturvårdsorganisationer, nationella naturvårdsmyndigheter och lokala spårare var ute i parken för att observera skogen och dess arter. Okapin hade inte observerats i parken sedan 1959, vilket kan ha att göra med att delar av Virunga har varit tillhåll för rebellgrupper under flera år. Detta har hindrat parkförvaltningen att undersöka området på ett tillfredställande sätt. Den svårgenomträngliga terrängen har också hindrat avverkning av skog och uppodling av mark vilket gjort att okapin kunnat leva i fred och föröka sig. Marc Languy i WWFs Östafrika Program säger ”Återupptäckten av okapin i Virunga Nationalpark är ett mycket positivt tecken. Trots stridigheter i landet har nyckelarter kunnat överleva i skyddade områden och dessa kan nu även börja öka i antal.” 

Vid den senaste uppskattningen av antalet okapier år 1996 beräknades populationen bestå av cirka 10 000-20 000 djur. Antalet kan dock idag vara mycket färre. Okapin klassificeras som nära utrotningshotad på IUCN:s lista över hotade djurarter i världen. 

Källa

Denna märkliga varelse är ingen kryptid, utan finns i högsta grad på riktigt. Det är en alldeles speciell sorts mexikansk vattensalamander. Namnet Axolotl fick den av aztekerna och kan på språket nahuatl betyda två olika saker; den mest populära översättningen är "vattengud" medan översättningen "vattenhund" är nästan lika vanlig. "Xolotl" var nämligen dels namnet på guden för deformation och död, men kunde också betyda "hund". Exakt vilket av det som aztekerna tänkte på när de gav varelsen namnet lär vi nog aldrig få veta. 

Från början fanns den i de två sjöarna Xochimilco och Chalco, men den senare finns inte kvar längre och den första är nu bara mindre kanaler och laguner. Det finns med andra ord inte så mycket plats kvar för axolotler i det vilda, och inte heller finns så många kvar i vilt tillstånd. Utöver boendebristen så beror det också på att man sålt dem som föda (!) i Mexico City. Numera är de dock rödlistade som utrotningshotad art.

Däremot är axolotlen som art inte hotad i fångenskap i alla fall, den är nämligen ett mycket populärt akvariedjur och finns i nästan alla länder i såväl privata bostäders mindre akvarium som djurparker.

En axolotl blir ytterst sällan mer än 40 cm lång och ofta bara kring 25 cm lång. Den har två häftiga egenskaper som är värda att notera: Den första är att den är nära släkt med tigersalamandrarna, så nära att den kan para sig med sådana och få ungar som ser ut som "vanliga" tigersalamandrar. Den andra är att den utan större problem kan återskapa förlorade kroppsdelar, såsom ben, svansar och till och med ögon och lever!

Här kommer den märkligaste saken med axolotlerna: De är helt vattenlevande, men kan i vissa fall genomgå en metamorfos och förvandlas till landlevande axolotler. De får då mer släta sidor av huvudet och gälarna avvecklas, bland annat. Ett populärt namn för dessa individer är "morpholotl".
Det är i sanning ett magiskt djur!

Källa

Enligt legenden så var det nästan 600 år sedan som sköldpaddsguden Kim Qui gav Le Loi ett magiskt svärd som han använde för att frigöra Vietnamn från Kina med. Strax efter segern seglade Le Loi över Hoan Kiem när en sköldpadda kom och stal svärdet från honom. Många försök gjordes att återfinna svärdet och sköldpaddan, men till sist accepterade hjälten att svärdet hade blivit återlämnat till sköldpaddsguden. 

Hoan Kiem-sköldpaddan ansågs vara en legend fram till 1967 när ett exemplar blev dödat av en fiskare. Det exemplaret finns nu uppstoppad i ett närbeläget tempel och det är en bjässe på 1,9 meter i längd. Länge trodde man att det var den sista av sköldpaddorna i Hoan Kiem, tills 1998 då den nuvarande filmades för första gången. Så vitt man vet finns det bara ett enda exemplar kvar i hela världen av den här sortens mjukskaliga sköldpadda. De mer romantiskt lagda tror även att denna sköldpadda är den samma som återhämtade Le Lois lånade svärd.

Enligt nordamerikansk folktro är en jackalope en korsning mellan hare och hjort eller antilop. Det är således som bilden visar en hare med horn på huvudet. Det är en varelse med massor av intressanta myter kring sig. Exempelvis så sägs man kunna mjölka jackalope-honor när de sover med magen uppåt, och att mjölken har näst intill magiskt medicinska egenskaper. Det sägs också att en jackalope kan härma ljud perfekt, bland annat att man kunde höra dem sjunga och härma cowboys röster då dessa samlades vid lägereldar och sjöng på kvällarna i den gamla västern.
Tydligen parar sig bara jackaloper när det är åskstormar på gång och det är därför de är så ovanliga, ja, enligt legenderna då.

Det bästa sättet att fånga en jackalope är att sätta ut en flaska whisky på natten. Då kommer den tydligen törstiga lille gynnaren att dricka sig full och bli lättare att fånga.

Det som troligtvis ligger bakom legenden är dock lite mindre trevligt, tyvärr. Det finns ett virus hos bomullssvanskaninen som heter papillom. Det ger djuret vårtor som kan växa så mycket att de liknar horn, oftast på kaninens huvud.

Källa

Bilder på Jackalope och harar med vårtor:

I hela sitt liv har Anders Lundin fascinerats av snöleoparden. Hans dröm gick i uppfyllelse när han träffade Örjan Johansson och fick besöka honom i en liten jurta högt upp i de Mongoliska bergen.

Där tillbringar Örjan stora delar av året med att spåra och märka snöleoparder för att lära sig mera om deras liv och vanor. Örjan har ensam spårat och märkt flera snöleoparder än samtliga forskare i hela världen. Följ med på en spännande och gripande dokumentär berättelse om Örjan och den utrotningshotade snöleoparden.

Svensk dokumentär från 2011.

Sändningstider:

SVT1 Torsdag 23 maj 2013 kl 20.00

SVT1 Torsdag 23 maj 2013 kl 05.00

SVT1 Fredag 24 maj 2013 kl 10.45

SVT1 Söndag 26 maj 2013 kl 06.50

SVT1 Måndag 27 maj 2013 kl 01.35

Den är verkligen sevärd och lärorik och jag tycker verkligen att fler borde se den och läsa sig med om snöleoparden.

Se den HÄR!

Bilder från dokumentären:

Inlägget om hur Örjan hittade ungarna(man får en snabbtitt av i filmen):

Snöleopardungar hittade
För första gången någonsin har forskare lyckats hitta och hälsa på ungar till vilda snöleoparder.
Det är forskare, bland andra doktoranden Örjan Johansson från Vänersborg, som lyckats
lokalisera och studera ungar från vilda snöleoparder.
– Man har trott att snöleoparder var ensamlevande, men nu har vi sett att de faktiskt hänger
med varandra, berättar Örjan som brukar leva ute i tre till sju månader i taget.
Han och andra forskare deltar i projektet som startade för fyra år sedan i Mongoliet. Där
har de lyckats skjuta snöleoparder med bedövning och satt på 19 djur radiomärkta GPShalsband. Forskarna har bott i ett basläger i mongoliska jurtor (ett slags runda tält) och

Örjan har haft med sig ett mindre tält på bergsryggar, varifrån han har studerat
snöleopardernas rörelser via GPS:en.
– Vi såg att några honor rörde sig allt mindre. Sedan var de helt borta i fyra fem dagar.

GPS fungerar inte under de stenar och rösen där lyorna låg. Det var en säker indikation på
att de hade fått ungar. Då gick jag ut och kunde pejla in lyorna, berättar Örjan.
Det är två honor som fått en respektive två ungar med några dagars mellanrum. Honorna
har sinsemellan inget med varandra att göra.
– Men mycket tyder på att det finns en dominant hanne i omgivningen, gissar Örjan.
För några veckor sedan kunde han gå in i lyorna till ungarna, som då var ungefär tre veckor
gamla. De vägdes, könsbestämdes, fick ett litet mikrochip (samma som används för
tamkatter) och hår samlades in för DNA. Så att man kan veta vem som är pappa.
Projektet med att följa de vilda snöleoparderna ger nu helt nya kunskaper. Som att de
främst livnär sig på stenbockar, att ungarna diar i cirka två månader och att de hänger med
sin mamma i knappt två år.
Projektet leds av Snow Leopard Trust och Panthera och stöds av Nordens Ark och
Kolmårdens Djurpark. Örjan Johansson är anställd på Nordens Ark och doktorand på
Grimsö forskningsstation, Sveriges lantbruksuniversitet.
– Det är kul att projektet gått bra.
Vilda snöleoparder finns i dag i tolv centralasiatiska länder som Kina, Indien och
Mongoliet. Det beräknas finnas mellan 3 500 och 7 000 vilda snöleoparder. Arten är listad

som hotad enligt den internationella naturvårdsunionen, IUCN.

-

Första bilden av vilda snöleopardungar

Treveckor gamla ungar funna av svensk forskare i Mongoliet

Bergets vålnader får också småttingar.

För första gången har vilda snöleopardungar hittats.

De här tre veckor gamla ungarna upptäcktes i Mongoliets otillgängliga terräng – av en svensk.

Forskarna gissar att det finns mellan 3 000 och 7 000 snöleoparder i Centralasiens svårforcerade bergsmassiv. Men man vet knappt något om djuren som av lokalbefolkningen kallas ”Ghosts of the mountain” – Bergets vålnader.

– När man knappt kan se dem tack vare deras fantastiska kamouflage och de lever i svårtillgänglig bergskedjor så haltar det lite när man ska forska om dem, säger Örjan Johansson, doktorand vid Nordens Ark.

– Man vet nästan ingenting om djuren.

Unik upptäckt

Men tack vare det internationella forskningsprojekt han deltar i så är det på väg att förändras.

Sedan 2008 har hans forskarlag arbetat med snöleopard projektet i ett samarbete mellan Snow Leopard Trust och Panthera och med stöd av Nordens Ark och Kolmårdens Djurpark. Forskarna har befunnit sig i snöleopardens hem högst upp i Mongoliets berg och samlat in data. Och efter fyra år kom en helt unik upptäckt som forskarna kämpat med sedan 80-talet – de hittade en lya med ungar.

Genom att utrusta vuxna snöleoparder med gps-sändare har forskarna kunnat spåra dem tillbaka till deras lyor och när en hona försvann ner i flera dagar insåg forskarna att det kunde vara dags.

– Vi gissade helt enkelt att hon fött ungar. I tolv dagar var vi sedan ute för att försöka hitta lyan utan att komma för nära och skrämma honan, säger Örjan Johansson.

Tre veckor gamla krabater

Den 21 juni gav sig två honorn ut på jakt och när forskarna tog sig ner i lyan hittade de tre ungar. Tre veckor gamla blev de unika – de är första någonsin som har hittats.

– Det är klart att det var en jättemäktig upplevelse men det var en blandad känsla att gå ner i lyan. Man vill försöka inkräkta så lite som möjligt men ändå göra det vi ska, säger Örjan Johansson.

Vilket gett forskarlaget tillgång till aldrig tidigare skådad data. Från ungarna samlade man in dna, vägde ungarna och könsbestämde dem, samt gav dem små mikrochips som används för tamkatter.

Nu kan forskarna bland annat se hur många ungar de föder och hur länge ungarna är kvar hos sina mammor.

– Det börjar trilla in massor av information: om vad de äter, hur ofta de dödar, om de hävdar revir, hur de sprider sig och om deras sociala system. Sådant som behövs för att förstå arten och veta vad man ska göra för att försöka rädda den, säger Örjan Johansson.

Springer på lodräta väggar

Nu ska det monteras upp rörelsekänsliga kameror som ska följa ungarnas utveckling när de börjar röra sig med sina mammor.

– Snöleoparderna fläckar är unika och fungerar som fingeravtryck så fångar man dem på bilder kan man identifiera dem och se hur de rör sig i sina områden, säger Örjan Johansson.

Men trots att de är så svåra att se är de inte särskilt skygga, berättar Örjan.

– När de är nära klippor eller på natten är de inte så brydda. Men samtidigt är deras kamouflage så bra att de kan lägga sig ner och du kan passera bredvid utan att se dem, säger han.

– Och jag har sett en snöleopard bara försvinna rakt upp för en i princip lodrät vägg.

Bilder på ungarna: