Centralamerikansk tapir (Tapirus bairdii) är en av de fyra arterna av tapirer Den lever i Centralamerika (södra Nordamerika) och norra Sydamerika, från södra Mexiko till nordvästra Colombia

Kännetecken 

Bergstapiren är mindre än låglandstapiren och den centralamerikanska tapiren och har en kraftigare päls än dessa, som skydd mot de kalla nätter som kan förekomma i de höglänta områden där den lever. Pälsen är mörkbrun till något svartaktig. På kinderna och strupen kan den vara något ljusare till närmast vitaktig. Den har också vitt på läpparna och öronens kanter. Kroppslängden för ett fullvuxet djur är omkring 180 centimeter, skulderhöjden oftast mellan 75 till 85 centimeter och vikten 150 till 225 kilogram. Svansen är kort. Ungarna har som hos andra tapirer till en början en speciell kamouflagemönstring av prickar och ränder.

Utbredning 

Bergstapiren förekommer i bergstrakter i Peru, Ecuador och Colombia, på höjder mellan 2 000 till 4 400 meter. Den habitat är främst de alpina gräsmarker som i dessa områden kallas för páramos och molnskogar. I detta avseende skiljer den sig alltså från övriga tapirer, vilka främst lever iregnskogar. På grund av förstörelse av dess livsmiljöer, bland annat genom att de tagits i anspråk som betesmark åt boskap, har artens utbredningsområde blivit alltmer fragmenterat och de olika populationerna mer isolerade från varandra. Ett annat svårt hot mot arten är tjuvjakt.

Levnadssätt 

Bergstapirens främsta föda är gräs och blad, men den äter ett brett urval av olika växter och växtdelar. Den är som andra tapirer i allmänhet ett solitärt djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Ofta håller djuret sig inom ett speciellt område, som kan överlappa med andra tapirers. Djuren kan förutom med sitt kroppsspråk kommunicera med fnysningar och en rad andra läten. Om två individer stöter på varandra viker den underlägsne vanligen undan, men ibland kan det uppstå konflikter, till exempel mellan två hanar om en hona. Parningen sker vanligen i början på en regnperiod och dräktighetstiden är omkring 13 månader. Ungen diar sin mor i omkring 6 månader. Vid denna tid börjar dess färgteckning också att övergå till det vuxna djurets. Könsmognaden nås vid 3 till 4 års ålder och livslängden kan vara upp till 30 år.

Moeritherium ("odjuret från sjön Moeris") var ett släkte bestående av flera arter. Dessa förhistoriska däggdjur är släktingar till dagens elefanteroch mer avlägset till sirendjur. De levde under eocen.

Arterna i Moeritherium liknade grisar i utseende och levde för cirka 37 till 35 miljoner år sedan. De påminner även om moderna tapirer ellerdvärgflodhästar. De var mindre än dagens elefanter med en mankhöjd på endast 70 centimeter (2,3 fot) och en längd på cirka 3 meter (9,8 fot). Antagligen vistades de ofta i träskar och floder och fyllde samma ekologiska nisch som nu fylls av flodhästar.

Nelson, född 1995, Sveriges första unge av arten trubbnoshörning, vilken föddes i Kolmårdens djurpark under stor nyhetsbevakning. Nelson hade en medfödd obotlig hjärnsjukdom, och på grund av denna uppmärksammades han så mycket i massmedia att hans öde blev en angelägenhet för hela svenska folket. Nelson transporterades till, och undersöktes på, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Nelson levde bara i elva dagar och dog 20 februari 1995. Han kremerades och år 2000 begravdes askan i Lars Vilks konstverk "Nimis".

1996 föddes Nelsons lillebror Newton som dog ett och ett halvt år gammal av hjärtsvikt.

Indricotherium, även känt som Paraceratherium och Baluchitherium, är det största landlevande däggdjur som vetenskapen känner till. Den kunde bli upp till 8 meter hög, drygt 12 meter lång och väga ca 20 ton, drygt 3 gånger mer än en afrikansk elefant. Trots sin massiva storlek var emellertidIndricotherium inte ens i närheten av att matcha de största dinosaurierna i vikt och längd.

Indricotherium levde i Asien under oligocen under tertiär. Indricotherium liknar en giraff till utseendet men var i själva verket en jättelik Noshörning. Till skillnad från sina nu levande släktingar saknade djuret emellertid horn. Indricotherium var ett uddatåigt hovdjur.

Namn: Igelkott (Erinaceus europaeus)

Status i världen: -

Status i Sverige: Livskraftig, men rödlistad

Klass: Däggdjur

Utbredning: I större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på de Brittiska öarna, på den Iberiska halvön, på flera öar i Medelhavet, på Balkan, i södra Finland och i större delen av Skandinavien.

Kroppslängd: 20-30 cm

Vikt: 0,5-1,2 kilo

Livslängd: 7-10 år

Föda: Insekter, maskar och mångfotingar

Igelkotten är ett av de äldsta kända ännu levande däggdjuren och man vet att igelkottar fanns redan för 65 miljoner år sedan. Man har funnit exemplar som nästan är lika gamla som de sista dinosaurierna. Igelkotten är spridd i större delarna av södra Sverige och utmed norrlandskusten ända upp till Haparanda.

En igelkott väger 0,5-1,2 kg och blir 20-30 cm lång, varav svansen endast utgör 1,5-4 cm. Honans dräktighetstid är 58 dagar och normalt är livslängden 5-7 år, men de kan leva ända upp till 16 år. Igelkotten lever av sniglar, daggmaskar, insekter, frukt och ägg. Äter det mesta av olika slags djur i lämplig storlek orm, små grodor, ödlor och ungar av sorkar och möss. Även kadaver och vegetabilier, som bär, ollon och svamp finns på menyn. Huggormar dödas med ett bett om nacken och även om igelkotten skulle få ett giftigt bett från ormen så klarar den det.

Igelkotten kan föda 2-10 ungar, men i Sverige föder de normalt 5 ungar. Ungarna är blinda vid födseln, men har redan vita, mjuka taggar. De lämnar boet vid 3 veckors ålder, men följer och diar honan ytterligare 3 veckor innan de blir självständiga. Vinterhalvåret tillbringar igelkotten i dvala, då den lever på sparlåga. Den ligger hoprullad i ett speciellt vinterbo under en lövhög, eller ingrävd i en kompost, jordhög eller liknande - den kan gräva ända ner till frostfritt djup. Kroppstemperaturen sjunker då så lågt som ner till bara några få plusgrader (3-6 °C), och den andas omkring 9 ggr/minut.

Många är dom som ställer ut ett fat med mjölk till igelkottarna men det är inte bra då komjölken är för fet för dom. Hund eller kattmat och ett fat med vanligt vatten ger däremot glada igelkottar. Man får absolut inte ta in Svenska (europeiska) kottar och har dem som husdjur. Det är olagligt. Att sköta om en skadad vild igelkott mer än 48 timmar kräver tillstånd från Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Kontakta Naturvårdsverket för att hitta en viltrehabiliterare i ditt område om du hittar en skadad igelkott.

Källa

Mer fakta om Igelkotten:

Förekomst

Igelkotten vi känner igen ifrån trädgårdar och parker här i Sverige finns även i öster ut längs lövskogsbältet fram till mellersta Sibirien och eventuellt i lövskogarna i Asiens fastland.
I Sverige förekommer igelkotten främst söder om gränsen (se bilden nedan), men efter inplanteringar finns de mer utbrett i landet. Även på Gotland och Öland finns det igelkottar.
Under den senare tiden har igelkotten börjat spridas norrut. Om det är en extremt kall vinter kan flera års koloniseringsförsök förstöras eftersom igelkottarna inte klarar av kylan. Många igelkottar dör även i trafikolyckor (oftast allvarliga för igelkotten men inte för människan). Under de senaste 20 åren har igelkottarna minskat kraftigt och är sedan 1968 totalfridlyst i hela Sverige.
Igelkotten trivs i skogsbryn, kring åkermarker, lantgårdar, trädgårdar, parker, bland- och lövskogar.

Boende och föda

Under sommaren har igelkottarna löv- och mossklädda bon under ex. trädrötter, utan för boet ligger den gärna och solar i timmar. På vintern bor igelkottarna gärna i löv- och jordhögar eller under marken i isolerade hål, medan de sover. Är det en väldigt kall vinter kan de frysa ihjäl.
Ibland kan man höra igelkottarna fräsa, snörvla och fnysa, speciellt vid hanarnas oblodiga kämpalekar under parningstiden. 
Blir en igelkott skrämd eller utsatt för smärta kan man höra ett gällt skrik. Igelkottarna äter sällan vegetabilier, men gärna sniglar, maskar, insekter (och insektslarverna), även reptiler, amfibier och döda djur slinker ner. Men man ska inte mata igelkottar med vanlig mjölk eftersom deras magar inte kan smälta den, så de får magproblem och i värsta fall kan de dö.

Fortplantning

Eftersom igelkotten går i vinterdvala, oktober till mars/april, börjar inte parningssäsongen förrän april/maj och fortsätter t o m juli. Ungarna föds oftast i ett löv- och mossbäddat bo mellan maj och augusti. Skulle den första kullen förolyckas kan igelkottarna få en till, vanligast är att igelkottarna får 3-4 ungar per kull. Mamman diar ungarna i sex veckor efter födseln men redan efter 21 dagar kan ungarna äta fast föda. Efter sex veckor flyttar ungarna hemifrån och är fullvuxna efter tre månader.
Igelkotten kan leva i upp till tio år.

Utseende

På ovansidan har Igelkottar ca 15 000-16 000 taggar som är 2-3cm långa. De kan användas när faror närmar sig eftersom igelkotten då rullar ihop sig till en boll och skyddar då undersidan och huvudet.
Kroppslängden är runt 20-30 cm och svansen bara 2,5-5 cm. Igelkotten kan väga mellan 
600-1400g beroende på säsong och tillgången på mat. Är det en lång sommar äter den mer.
När en igelkott tvättar sig spottar den på ryggen så det sjunker in under taggarna.

Aktivitet

Om du vill se igelkotten när den är ute och letar mat bör du leta vid skymningen, midnatt och i gryningen eftersom den helst är vaken då, men även på dagen kan man se dem. 
I skymningen, vid midnatt och i gryningen brukar igelkottarna gå bestämda vägar och områden för att leta mat. De går samma väg kväll efter kväll och letar. 
Igelkotten gillar att gå i vatten och kan simma om det skulle behövas.

Källa

Och bilder:

Cacomixtler (Bassariscus) är ett släkte av särskild ursprungliga halvbjörnar (Procyonidae). Fossil av dessa djur finns redan från miocen. De liknar mer viverrider än andra halvbjörnar. Släktet består av två arter.

• Kattfrett (Bassariscus astutus)
• Centralamerikansk cacomixtler (Bassariscus sumichrasti)

Kattfrett

Kattfrett (Bassariscus astutus) är en art i familjen halvbjörnar som förekommer i torra regioner av Nordamerika Trots namnet är den inte närmare släkt med katter och inte heller med tamillern, som ibland betecknas som frett.

Kännetecken 

Djurets päls är brunaktig och den yviga svansen bär 14 till 16 svarta och vita ringar.De stora ögonen har en violett färg och är omringad av ljusare päls. Med en kroppslängd mellan 30 och 42 centimeter, en svanslängd mellan 31 och 44 centimeter och en vikt av 0,8 till 1,4 kilogram är kattfretten mindre än en tamkatt.

Utbredning och habitat 

Arten lever i USA i delstaterna Kalifornien, Colorado, Oklahoma, Oregon, Arizona, New Mexico, Nevada, Texas och Utah samt i norra och centralaMexiko. Utbredningsområdet av kattfrett och centralamerikansk cacomixtler (Bassariscus sumichrasti) överlappas i de mexikanska delstaterna Guerrero, Oaxaca och Veracruz. Habitatet utgörs av torra skogar, klippiga regioner eller öken med några buskar eller träd. Bon finns i trädens håligheter, bergssprickor, jordgrottor som grävdes av andra djur eller i täta växtansamlingar.

Kattfretten förekommer upp till 2 900 meter över havet men är vanligast upp till 1 400 meter över havet.

Levnadssätt 

Kattfretten är aktiv på natten och individerna lever utanför parningstiden ensamma. Den är allätare och livnär sig av frukter, bär, insekter, ödlor, mindregnagare och fåglar.Djuret har olika läten som påminner om tvättbjörnens läten.

Ugglor, rävar, prärievargar, tvättbjörnar och rödlon är kattfrettens naturliga fiender.

Fortplantning 

Parningstiden äger rum under våren mellan februari och maj. Efter cirka 50 dagars dräktighet föder honan 1 till 5 blinda ungar. Hannen ger honan föda så länge hon är dräktig. Ungarna öppnar sina ögon efter cirka en månad (21 till 34 dagar) och efter ungefär fyra månader (60 till 100 dagar) är de tillräcklig självständiga för att jaga. De blir könsmogna efter tio månader. Kattfrettens livslängd i naturen går upp till sju år.

Kattfrett och människor 

Enligt flera berättelser kan kattfretten lätt tämjas och den är bra på att jaga möss. Flera nybyggare och gruvarbetare hade en kattfrett för att säkerställa en bostad utan skadedjur. På engelska fick djuret namnet "miner's cat" trots att den inte var någon katt. Vanligen förvarades kattfretten i en låda nära ett varmt ställe. Boxen hade ett hål och kattfretten kom ut på natten för att fånga möss.

Kattfretten är "landskapsdjuret" (state mammal) för delstaten Arizona.

Populationen är jämförelsevis stora och djuret listas av IUCN som livskraftig (Least Concern).

Och bilder:

Centralamerikansk cacomixtler

Centralamerikansk cacomixtler (Bassariscus sumichrasti) är ett rovdjur i familjen halvbjörnar som förekommer i Centralamerika Det svenska namnet cacomixtler är ett lånord från det indianiska språket Nahuatl där det ungefär betyder "halv puma" eller "halv katt".

Utseende och anatomi 

Arten når en kroppslängd mellan 38 och 47 cm och därtill kommer en 39 till 53 cm lång svans. Vikten ligger vid 900 gram. Svansen är yvig och bär ljusgråa och svarta ringar. Övriga päls har en ljusgrå till brun färg. Klorna kan inte dras in. Djuret har 40 tänder med väll utvecklades hörntänder.

Utbredning och habitat 

Denna halvbjörn förekommer från södra Mexiko till centrala Panama. Det saknas dokumentationer om centralamerikansk cacomixtler i Nicaragua men antagligen lever den även där. Utbredningsområdet av centralamerikansk cacomixtler och kattfrett överlappas i de mexikanska delstaterna Guerrero,Oaxaca och Veracruz. Arten lever i olika slags skogar som regnskogar i slättlandet eller på bergstrakter samt i torra skogar. Dessutom hittas den i buskmarker.

Ekologi 

Centralamerikansk cacomixtler är aktiv på natten och vistas främst i skogens mellersta eller höga zoner, på marken syns den nästan aldrig. Utanför parningstiden lever individerna ensam, i sällsynta fall iakttogs upp till nio individer på samma träd. Reviren är i genomsnitt 136 hektar stora och överlappar normalt inte. Territoriets gränser förklaras vanligen med högljudda läten.

Arten är en allätare och har troligen frukter som främsta föda. Dessutom äter den små ryggradsdjur som grodor, ödlor, fåglar och gnagare samtinsekter och ägg.

Parningen sker vanligen mellan februari och juni men kan förekomma under andra årstider. Dräktigheten varar i genomsnitt 64 dagar och sedan föder honan vanligen ett enda ungdjur. Födelsen sker i bon som byggs på trädet eller i trädets håligheter. Ungen är vid födelsen blind och väger bara omkring 25 gram. Den börjar efter 6 till 7 veckor med fast föda men dias vanligen tre månader. Honan är huvudansvarig för ungen uppfostring men hannen tolereras i vissa fall. Könsmognaden infaller allmänt efter tio månader. Individer i fångenskap blev upp till 23 år gamla och för vilda individer finns inga data angående livslängden.

Hot 

Centralamerikansk cacomixtler har olika naturliga fiender som rovfåglar, tayra, ocelot och stora ormar.

Den jagas i vissa regioner av utbredningsområdet av ursprungsbefolkningen för pälsens och köttets skull. Det största hotet är däremothabitatförstörelsen genom skogsavverkningar då arten är starkt beroende av skogar. I de flesta regionerna har arten en spridd population. IUCN listar centralamerikansk cacomixtler på grund av det jämförelsevis stora utbredningsområde och då den lever i några nationalparker som livskraftig (Least Concern).

Och bilder:

Källa: Wikipedia

Sengångare är som du säkert redan vet ett riktigt långsamt djur. De äter nästan bara blad som inte har så mycket näring. På grund av detta undviker de att anstränga sig, för att de måste spara på den lilla energi de får i sig när den äter.
Det ser nästan ut som om de rör sig i slow motion ibland, eller hur?

Sengångaren tillhör släktet Bradypus som betyder ”långsam fot” – passande va?

Förutom att de rör sig så långsamt så hör och ser de väldigt dåligt. Däremot har den ett bra luktsinne som hjälper dem mycket. Till exempel luktar de på grenarna de ska klättra på och kan märka ifall de är ruttna eller friska. Ifall de är ruttna riskerar de ju att ramla ner!

En annan sak som sengångare är bra på är att simma. Därför klarar de sig bra även i områden där det är översvämningar.

Det enda som sengångare gör på marken är att byta träd och att kissa och bajsa. De klättrar bara ner från träden en gång i veckan för att göra sina behov. Då gräver de ett hål en bit bort från trädet som de sedan täcker med löv och jord innan de klättrar upp i träden igen. De gräver hålet en bit bort från trädet för att förvilla rovdjur.

Annars klättrar de bara omkring i olika träd hela dagarna. De parar sig och föder till och med sina barn i träden! Det kan gå flera dagar utan att sengångarna äter eller dricker.

(Foto: Zofia Nordqvist)

För att skydda sig mot fiender så har sengångaren massa häftiga kamouflage. I deras hår växer alger som gör att de kan se grönaktiga ut, då kan de gömma sig lättare i träden. De kan även slicka i sig lite alger för att få lite extra näring. I deras päls bor även fjärilar och parasiter som förbättrar deras kamouflage. Det kan bo över tusen insekter i deras päls! Att de har en så tjock päls hjälper dem även som skydd ifall de skulle ramla ner från ett träd.

För tio tusen år sedan så fanns det en jättesengångare som var stor som en elefant. Men den arten är utdöd nu.

Källa

Bilder på sengångare:

Mårdhunden är ett hunddjur, men är inte så nära släkt med mården som man kan tro på namnet. Mårdhunden kommer från östra Asien och men har spridit sig även till Europa och Sverige.

De ser ut som en korsning mellan hund och tvättbjörn (på engelska heter mårdhund racoon-dog som betyder tvättbjörnshund). Mårdhunden har en jättetjock päls som gör att den ser väldigt rund ut. Några beskriver den som en tjock räv med korta ben!

På 1800-talet så tog man mårdhundar och satte dem i burar i Ryssland för att föda upp dem för deras päls så att de kunde göra kläder av den. Tur för mårdhunden så kan deras fina vinterpäls bara utvecklas fritt i naturen, se de kunde inte fortsätta att ha dem inburade på farmer.

Mårdhunden är speciell på många sätt. Det är det enda hunddjuret som går i ide. Den sover inte egentligen, men den vilar hela vintern. Under resten av året så äter den upp sig för att klara vintern. De är vakna på nätterna och letar mat eftersom de är lite skygga. Det är därför väldigt svårt att få syn på en mårdhund.

Här kan du se när tv-programmet ”mitt i naturen” söker efter mårdhundsspår uppe i norrland:

När mårdhunden blir kär så behåller den samma partner resten av livet. Både mamman och pappan tar hand om barnen tillsammans.

I Japan är mårdhunden extra poppis. I gamla sagor så brukar mårdhunden vara ett smart och listigt djur som kan förklä sig som alla möjliga saker. Man trodde länge att mårdhundar kunde göra magiska tricks och att de kunde bli över tusen år gamla!

Även om man idag vet att mårdhunden inte är ett magiskt djur, så är djuret fortfarande väldigt populärt i filmer och böcker i Japan.

Om du någon gång ser en mårdhund, så kan de bli väldigt rädda och vill skrämma bort dig. Då kanske de låter såhär:

Källa