Fakta om bältdjuret:

Bältdjur kallas även för Armadillos som egentligen är deras engelska namn. De tillhör familjen pansrade trögdjur för att de har ett så hårt skal, som påminner om pansarstål! De är även släkt med myrslokar och sengångare.

De är kända för att kunna rulla ihop sig, det kanske du har sett någon gång? De rullar ihop sig till klot så att inga fiender kan komma åt dem, då är de som stenhårda pansarbollar!

Deras pansar, eller skal kan man också säga, består av plattor som är bildade av horn och ben. Vid fram och bakkroppen är plattorna sammanvuxna till sköldar som skyddar dem. Men på undersidan är de täckta av mjuk hud och päls. Både hårda och mjuka djur alltså!

Man skulle kunna tro att de inte är så smidiga, men trots sin pansarsköld så kan de simma. Då fyller de sin magsäck och tarmar med luft så att de inte sjunker. Snacka om att ha inbyggd flytväst! Hur cool som helst. Deras huvud är ganska spetsigt som ni kan se och de har även en liten sköld ovanpå huvudet, nästan som en cykelhjälm!

Bältdjuren kan vara allt mellan jättesmå 15 centimeter till att vara en meter långa och väga 60 kilo. Det finns många olika arter hos bältdjuren nämligen.

Bältdjuren finns bara i Amerika, de flesta arterna finns i Sydamerika och i Centralamerika finns bara två sorter. De trivs nämligen bäst i torra länder, så som i halvöknar och savanner.

De flesta bältdjuren lever helt ensamma och är aktiva på natten. De har en lång klibbig tunga som de fångar insekter som de kan äta. De har även ett superbra luktsinne som gör att de kan upptäcka smådjur som är 20 centimeter under marken, när de sen ska gräva efter bytet så kan de sluta andas i hela sex minuter! Tänk och hålla andan i sex minuter? Prova inte det hemma!

Jättebältan, som är det största bältdjuret har klor som är 15 centimeter långa. Det är världsrekord i hela djurriket! Med dem kan de gräva och öppna stenhårda insektsbon för att få mat.

Här kan du se en film på ett nyfiket bältdjur:

Källa

Och bilder:

En "zorse" är en avkomma från en zebrahingst och ett häststo. De flesta zorsear är helt bruna och har svarta ränder över hela kroppen. Zorsen Eclipse (bilden) har däremot en mer spektakulär färgtäckning och är ett målande bevis för hur en avkomma ärver gener från både modern och fadern. Som de flesta andra djurhybrider är zorsen steril. Andra exempel på zebroider är "horbra" (korsning mellan hästhingst och zebrasto), "zony" (zebrahingst/ponnysto) och "zonkey" eller "zebonkey" (zebra/åsna).

Källa

Det finns flera exempel på hybrider mellan djurarter, t.ex mula (korsning mellan häst och åsna), liger (lejon/tiger), zorse (zebra/häst), prizzly (grizzly-/isbjörn) och cama (dromedar/lama). Vissa hybrider är mellan djur som genetiskt sett avviker mer än 10 % från varandra. Människor och schimpanser avviker bara 2 - 3 % från varandra, och många forskare tror därför att man teoretiskt sett skulle kunna skapa en människo/schimpans-hybrid. Resultatet skulle bli en "humanzee". Det gjorde faktiskt försök att skapa en humanzee på 20-talet, då den sovjetiske forskaren Ilya Ivanovich Ivanov inseminerade schimpanshonor med människosperma, dock utan resultat. Han planerade även att inseminera fem kvinnor med schimpanssperma, men dessa försök stoppades innan de hann utföras. Enligt vissa källor arbetade Ivanov på uppdrag av Stalin, som ville ha en ny, motståndskraftig människa som skulle vara en sorts superkrigare i hans armé. Bilden är en illustration av hur en humanzee skulle kunna tänkas se ut.

Källa

En valart som det vore spännande att få se i verkligheten är den mytomspunna narvalen med sitt långa spjut. På 1400-talet såldes dessa spjut till furstar i Europa som enhörningshorn. Ett annat kännetecken är att narvalen saknar ryggfena. Här har naturen som så ofta ordnat det praktiskt, eftersom en ryggfena bara skulle fastna i isflaken i Arktis.

Narvalen är en sorts val som kan bli fem meter lång och spjutet kan bli hela två meter långt. Bara hannarna har spjut - egentligen den vänstra hörntanden som växer ut genom huden. Man vet inte riktigt vad spjutet gör för nytta, men troligen används det för att slåss med andra hanar.

Det finns nästan dubbelt så många narvalar som vi tidigare har trott, närmare 100 000. De flesta lever i norra Kanada, några vid Grönland och vissa vid Svalbard och Ryssland. Men frågan är hur framtiden ser ut - med smältande havsisar blir det nämligen lättare för ursprungsbefolkningen att jaga narvalen som simmar in längs öppna sprickor där jägarna väntar. 

WWF stödjer ett forskningsprojekt på narval i norra Kanada där sändare används för att följa deras rörelser. Du kan följa dem här:http://wwf.panda.org/what_we_do/where_we_work/arctic/wildlife/whales/narwhal/tracker

Den illegala jakten på lejon har ökat, främst är det lejon som skjuts när de angriper boskap. Lejon minskar även när deras bytesdjur försvinner allt mer. Elefanter, noshörningar och tigrar tjuvjagas mest, men när dessa arter minskar så ökar jakten även på andra arter som lejon. En ökad efterfrågan  på lejondelar som används i traditionell Asiatisk medicin är ett hot på några platser. 

Konflikter mellan människor och lejon ökar. Bara i Kenya så dödas cirka 100 lejon per år när människor skjuter dem i samband med att de hotar eller är nära boskap. I Kenya finns endast ca 2000 lejon kvar.

WWF arbetar aktivt med att stödja flera viktiga reservat och nationalparker som har en mycket stor stam av lejon inte minst Selousreservatet  i södra Tanzania och angränsande reservatet Niassa i norra Mozambique. Även områden i norra Zambia och I Kongo där lejon lever får stöd av insamlade WWF-medel från bland annat Sverige. 

Lejon klarar sig bra endast i några nationalparker och reservat

Vad få känner till är att det idag endast finns ca 32 000 - 35 000 vilda lejon i Afrika. Av dessa lever ca hälften i 6 områden. Dessa stora nationalparker och reservat är Serengeti- Masai-Mara i norra Tanzania respektive Kenya, Ruaha-Rungwa i Tanzania, Selousreservatet i södra Tanzania, Okavango i Botswana som delar population med Hwange nationalpark i Zimbabwe, samt Kruger nationalpark i Sydafrika som delar population med närliggande områden i Mozambique och Zimbabwe. För artens fortlevnad är det viktigt att dessa stora områden skyddas för alltid. Samt att korridorer fungerar mellan områden även över landsgränser. Bytestillgången är viktig för att hålla uppe lejonstammen och det finns nu oftast endast gott om antiloper och bufflar i reservat och nationalparker. Den senaste översynen av Afrikas lejon kan läsas här.

På senare tid har stora resurser från bland annat WWF lagts på områden somSelous. Reservatet har en avgörande betydelse inte bara för lejon, Afrikas största population med 7500 lejon( inklusive närliggande områden som Mikumi nationalpark och även utanför reservatet) utan även för bland annat hotade vildhundar och elefanter. Selous stora ekosystem skapar även ett bättre klimat för människor i området och de viktiga floderna i ett relativt orört system är en viktig vattenresurs.

Källa

Lodjuret tillhör familjen kattdjur. Pälsen är mer eller mindre fläckig med gulbrun bottenfärg som blir ljusare på vintern. Svansen är kort med svart spets. På öronen sitter svarta örontofsar. Svansspetsen och örontofsarna förstärker öronens och svansens hållning och gör lodjurets kroppsspråk tydligare. 
 

Ett skyggt skogsdjur

Lodjur är skygga, ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, områden som de försvarar mot andra lodjur. Reviret "doftas in" med urinmarkeringar. Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil, större i norra Sverige än i Bergslagen, och större för hannar än för honor. Det viktigaste bytesdjuret är rådjur, men lodjuret anpassar sina matvanor efter tillgången. I  renskötselområdena äter det mest renar, särskilt under vintern. I områden med lite rådjur är harar och skogshöns (tjäder, ripa, orre) vanliga byten.

Ett lodjur som jagar smyger försiktigt fram mot bytet. När avståndet är 20 till 30 m attackerar det blixtsnabbt. Större byten dödas med ett bett i strupen, mindre med ett bett i nacken. Om anfallet misslyckas ger lodjuret snart upp jakten, och väntar istället på nästa chans.

Ensamstående mamma

Parningstiden är i mars-april. I maj-juni föder honan en till fyra ungar som hon ensam tar ansvar för. Ungarna följer sin mamma i nästan ett år. Av henne lär de sig bl a att jaga och döda byten. När ungarna är knappt två år blir de könsmogna. 

Känslig för jakt

Vid sekelskiftet fanns det nästan inga lodjur kvar i Sverige. Under en period av fridlysning 1927 till 1942 återhämtade sig stammen, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela landet. När antalet återigen minskade blev lodjuret åter fridlyst i hela landet 1991. Alltför hård jakt i kombination med rävskabb är troligen orsak till nedgången. Idag finns lodjuret förmodligen i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Dalsland-Värmland-Västmanland-Norra Uppland föds det få, eller inga, ungar. Det sker en spridning söderut, med cirka 3-4 mil per år. Det motsvarar den sträcka honorna behöver röra sig för att komma till nästa "lediga" hemområde! Trots att lodjuret är fridlyst förekommer det olaglig jakt, särskilt i områden där snöskoter underlättar uppspårandet.

Visste du att...

... lodjuret inte kan ryta som de stora kattdjuren. De kan däremot spinna, jama, yla och fräsa.

... i dagsljus ser lodjuret lika bra som en människa, men i svagt ljus ser det ungefär sex gånger bättre än vi. Det beror bl a på ett kraftigt ljusreflekterande skikt i ögat, bakom näthinnans synceller. Ljus som passerar näthinnan utan att absorberas reflekteras och kan stimulera syncellerna en gång till. Att kattögon lyser så kraftigt i strålkastarljus beror just på detta reflekterande skikt.

... lodjurets styva och långa morrhår är mycket känsliga för beröring och används vid jakt i mörker.

... lodjuret har en hårkudde under trampdynorna som skyddar mot snö och kyla.

... lodjuret kan dra in klorna, precis som en katt. De är utspärrade under jakten, förstås, och ger fäste när det är halt.

Källa

naturepl.com" src="http://pandaplanet.se/sites/default/files/styles/tema_round_corner/public/snoleo1.jpg" alt="" />

Med en yta tre gånger större än Sveriges, men med en befolkning på bara drygt två och en halv miljon människor, kan det tyckas att Mongoliet borde vara befriat från miljöproblem förorsakade av människan. Så är det tyvärr inte och djur och växter hukar under trycket. De stora rovdjurens verklige "doldis" - den mytomspunna snöleoparden är en av de hotade arter som WWF skyddar.

Stora delar av landet är oberörda av utvecklingen, men när en förändrad livsstil nu också närmar sig Mongoliets stäpper och vilda berg så ökar också trycket på landets få naturresurser.

Stora delar av befolkningen lever fortfarande som nomader och mängden tamboskap är nu så stort att betestrycket från tamdjuren på flera håll blivit alldeles för högt. Det gäller speciellt getterna, vars antal på senare år ökat mycket kraftigt.

Mycket tamboskap betyder också mat för snöleoparden, vilket naturligtvis bäddar för konflikter mellan boskapsägare och leoparder. Den kraftmätningen vinner, som så ofta, människan och den olagliga jakten på snöleopard är utbredd.

Fakta: Snöleopard (Panthera uncia)

Snöleoparden är den mest okända av alla de stora rovdjuren. Den lever i otillgängliga bergsområden i Altaibergen, Hindukush och Himalaya där den oftast bara gör sig synlig några korta sekunder - och då bara för det byte som den tänker slå! Att den dessutom mest är nattaktiv bidrar förstås till att den är så sällan sedd. Den lever på bergsstäpper och i de låglänta barrskogar som finns på höjder från ca 1 500 meter. Under sommarmånaderna kan den jaga ända uppe på 6 000 meters höjd.

En snöleopard blir 120-160 cm lång. Till detta kommer svansen som mäter ca 90 cm. Den har en päls som är gråare i tonen än vanlig leopard. På vintern blir den något ljusare. Eftersom temperatur-äxlingarna är mycket stora ändras snöleopardens päls också mycket i tjocklek mellan årstiderna. Även tassarnas undersida är klädda med hår. Det har två fördelar. Dels isolerar det mot kyla, dels hjälper det till att fördela tyngden bättre i lös snö.

Snöleopardens bytesdjur är flera, bl a argalifåret, som är världens största vilda fårart. Den jagar också stenbockar högt upp i bergen, samt hjortar, gaseller och diverse smådjur. Snöleoparden är en mästare i att hoppa och den jagar oftast genom att smyga sig fram mot bytet, varefter den fäller bytet i ett jättesprång från sex till femton meter. Eftersom det ofta är långt mellan bytesdjuren har snöleoparden stora revir, troligen upp emot 10 kvadratmil.

I fångenskap har snöleoparder levt upp till 15 års ålder.

Snöleoparden räknas till de stora kattdjuren, som lejon och tiger, men har samtidigt det gemensamma med små kattdjur att den inte kan ryta.

För närvarande finns bara mellan 4 500 - 7 000 snöleoparder kvar i de 12 länder i Asien där snöleoparden lever. Antalet i Mongoliet uppskattas till ca 1 000 djur.

Den vackra pälsen i kombination med att snöleoparden också tar tamboskap gör att tjuvjakten är omfattande. Tjuvjägarna har också den fördelen att det finns för få poliser, nationalparksvakter och andra övervakande instanser som kan övervaka de stora områden där tjuvjakten pågår.

Källa

Några andra är den svarta tigern som säga vara mörkgrå/ljussvart med svarta ränder. Och den andra vit utan ränder.

Jag hittade inga bilder på den svarta eftersom den är så ovanlig och har bara setts ca 10 gånger det senaste århundradet.

Men den vita däremot finns det bilder på här: