Skylight

Inlägg publicerade under kategorin Fakta om djur

Av Sandra - 25 maj 2013 18:55

Sivatherium

 

Sivatherium är ett utdött släkte i familjen giraffdjur De hade en mankhöjd av upp till 2,2 meter och liknade dagens okapi De dog ut för ca 8.000 år sedan.


Helladotherium

Helladotherium (av grekiska Hellas, Grekland, och therion, djur) är ett utdött släkte av giraffdjur.

Ett känt fossil hittades vid orten Pikermi (något nordöst om Aten). Det liknade giraffen genom delar av skallen, bogpartiets höjd och strålbenets längd, men skiljer sig från densamma genom saknaden av horn, tändernas större storlek och enkelhet, kortare hals och mindre olikhet mellan bogens och ländens höjd. Från antiloperna och hjortdjuren skiljer sig Helladotherium genom sina främre extremiteter, som är längre än de bakre.

ANNONS
Av Sandra - 25 maj 2013 18:44

För lite mer än hundra år sedan var okapin en kryptoid. Trots att man hade sett skinn av den på det naturhistoriska museet i London så trodde man att det var ett falsarium, någon slags kreation skapad av skinn från en zebra och andra däggdjur.

I sekelskiftet upptäckte Ugandas brittiske guvernör Sir Harry Johnston hur pygméer från Kongo blev kidnappade och bortförda för att visas fram i underhållningssyfte. Han räddade pygméerna och de i sin tur berättade historier om okapin för honom. Johnston blev nyfiken och trots att han inte lyckades med att få se en okapi personligen så lyckades han få med sig ett skinn i gott skick samt ett kranium. På så vis kunde man sedan fastställa att okapin var verklighet och dessutom en släkting till giraffen. 1901 fick den sitt vetenskapliga namn Okapia johnstoni
Okapin är mycket skygg och ger sig bara ut om nätterna för att söka föda. Den finns i vilt tillstånd enbart i regnskogen av nordöstra Kongo-Kinshasa och lever inte i flock utan rör sig för det mesta ensam.

En vuxen okapi är ungefär 150-170 cm i mankhöjd och kan väga upp till 250 kilo. Det saknas ännu forskning om många olika aspekter kring djuret. Exempelvis så vet man att en okapi i fångenskap kan bli upp till 33 år gammal, men hur gammal den blir i vilt tillstånd har man ingen aning om.

Källa 

 


Okapin är ett skogslevande partåigt hovdjur i familjen giraffdjur. Idag består giraffdjuren bara av två arter, giraffen och okapin. Okapin lever bara i Kongo och har varit känd av enbart de människor som lever i dess skogar fram till slutet av 1800-talet, först då beskrevs den för resten av världen.

 

Ett av de senast upptäckta däggdjuren

Upptäcktsresanden Henry Stanley färdades genom Ituriskogen i Kongo på 1890-talet och beskrev okapin för första gången i sin bok ”In Darkest Africa”. Ryktet spred sig om detta hästliknande djur och år 1901 begav sig Sir Harry H. Johnston, som även var författare inom den brittiska, koloniala administrationen, ut i regnskogarna i Kongo-Kinshasa. Han letade efter vetenskapliga bevis för den nya däggdjursarten och kom över ett helt skinn och två skallar av okapin som skickades hem till naturhistoriska museet i London. Experter kunde då sluta sig till att det nya däggdjuret inte var en häst, utan en skogslevande giraff.


Finns bara på ett ställe i världen

Okapin finns bara på ett ställe i världen - i regnskogen i Ituri i den Demokratiska Republiken Kongo. Där lever den på höga altituder, över 1000 m, och besöker ofta flodbäddarna i regnskogen. Den påminner om en häst, men har större öron och är svart- och vitrandig som en zebra på frambenen och bakdelen av kroppen. Huvudet och halsen är vit-gråaktig. Resten av kroppen är brun- eller vinrödfärgad med en sammetsliknande päls. Detta utseende tror man har utvecklats som kamouflage i den täta vegetationen. Honorna är lite större än hanarna och är i snitt 1,5 m höga och 2,5 m långa. De väger mellan 200-250 kg. Okapin har en lång, svart tunga som är anpassad till dess föda som består av knoppar, blad och skott från ett hundratal olika träd och buskar av vilka många är giftiga för människan. Okapin äter också en svavelrik lera som finns invid flodstränderna i skogen.


Okapi Faunal Reserve Epulu River, Ituriskogen i Demokratiska republiken Kongo 

© James W. Thorsell / WWF-Canon

 

Solitärt däggdjur

Okapin är ensamlevande och har ett flera kvadratkilometer stort, överlappande revir. Individtätheten är ca 0,6 individer/km2. Okapin umgås bara med andra individer under parningstiden och hittar då dessa med hjälp av doftsignaler. 
Ungdjuren har en repertoar av olika ljudsignaler, som host- och visselljud samt bräkanden. De vuxna djuren ger inte ifrån sig så många ljud förutom under brunsten, då de utstöter mjuka hostanden. Honan är dräktig i mer än ett år, ca 440 dagar. Ungen är fullt utvecklad efter ca tre år och i fångenskap kan okapin bli ungefär 30 år.

Återupptäckten

År 2006 återupptäcktes okapin av en slump i Virunga Nationalpark, som ligger i Ituriskogen, då en grupp representanter från naturvårdsorganisationer, nationella naturvårdsmyndigheter och lokala spårare var ute i parken för att observera skogen och dess arter. Okapin hade inte observerats i parken sedan 1959, vilket kan ha att göra med att delar av Virunga har varit tillhåll för rebellgrupper under flera år. Detta har hindrat parkförvaltningen att undersöka området på ett tillfredställande sätt. Den svårgenomträngliga terrängen har också hindrat avverkning av skog och uppodling av mark vilket gjort att okapin kunnat leva i fred och föröka sig. Marc Languy i WWFs Östafrika Program säger ”Återupptäckten av okapin i Virunga Nationalpark är ett mycket positivt tecken. Trots stridigheter i landet har nyckelarter kunnat överleva i skyddade områden och dessa kan nu även börja öka i antal.” 


Vid den senaste uppskattningen av antalet okapier år 1996 beräknades populationen bestå av cirka 10 000-20 000 djur. Antalet kan dock idag vara mycket färre. Okapin klassificeras som nära utrotningshotad på IUCN:s lista över hotade djurarter i världen. 

Källa

 

 

ANNONS
Av Sandra - 25 maj 2013 18:31

Denna märkliga varelse är ingen kryptid, utan finns i högsta grad på riktigt. Det är en alldeles speciell sorts mexikansk vattensalamander. Namnet Axolotl fick den av aztekerna och kan på språket nahuatl betyda två olika saker; den mest populära översättningen är "vattengud" medan översättningen "vattenhund" är nästan lika vanlig. "Xolotl" var nämligen dels namnet på guden för deformation och död, men kunde också betyda "hund". Exakt vilket av det som aztekerna tänkte på när de gav varelsen namnet lär vi nog aldrig få veta. 

Från början fanns den i de två sjöarna Xochimilco och Chalco, men den senare finns inte kvar längre och den första är nu bara mindre kanaler och laguner. Det finns med andra ord inte så mycket plats kvar för axolotler i det vilda, och inte heller finns så många kvar i vilt tillstånd. Utöver boendebristen så beror det också på att man sålt dem som föda (!) i Mexico City. Numera är de dock rödlistade som utrotningshotad art.

Däremot är axolotlen som art inte hotad i fångenskap i alla fall, den är nämligen ett mycket populärt akvariedjur och finns i nästan alla länder i såväl privata bostäders mindre akvarium som djurparker.

En axolotl blir ytterst sällan mer än 40 cm lång och ofta bara kring 25 cm lång. Den har två häftiga egenskaper som är värda att notera: Den första är att den är nära släkt med tigersalamandrarna, så nära att den kan para sig med sådana och få ungar som ser ut som "vanliga" tigersalamandrar. Den andra är att den utan större problem kan återskapa förlorade kroppsdelar, såsom ben, svansar och till och med ögon och lever!

Här kommer den märkligaste saken med axolotlerna: De är helt vattenlevande, men kan i vissa fall genomgå en metamorfos och förvandlas till landlevande axolotler. De får då mer släta sidor av huvudet och gälarna avvecklas, bland annat. Ett populärt namn för dessa individer är "morpholotl".
Det är i sanning ett magiskt djur!

Källa

Av Sandra - 25 maj 2013 18:26

Enligt legenden så var det nästan 600 år sedan som sköldpaddsguden Kim Qui gav Le Loi ett magiskt svärd som han använde för att frigöra Vietnamn från Kina med. Strax efter segern seglade Le Loi över Hoan Kiem när en sköldpadda kom och stal svärdet från honom. Många försök gjordes att återfinna svärdet och sköldpaddan, men till sist accepterade hjälten att svärdet hade blivit återlämnat till sköldpaddsguden. 

Hoan Kiem-sköldpaddan ansågs vara en legend fram till 1967 när ett exemplar blev dödat av en fiskare. Det exemplaret finns nu uppstoppad i ett närbeläget tempel och det är en bjässe på 1,9 meter i längd. Länge trodde man att det var den sista av sköldpaddorna i Hoan Kiem, tills 1998 då den nuvarande filmades för första gången. Så vitt man vet finns det bara ett enda exemplar kvar i hela världen av den här sortens mjukskaliga sköldpadda. De mer romantiskt lagda tror även att denna sköldpadda är den samma som återhämtade Le Lois lånade svärd.

Av Sandra - 25 maj 2013 18:17

Enligt nordamerikansk folktro är en jackalope en korsning mellan hare och hjort eller antilop. Det är således som bilden visar en hare med horn på huvudet. Det är en varelse med massor av intressanta myter kring sig. Exempelvis så sägs man kunna mjölka jackalope-honor när de sover med magen uppåt, och att mjölken har näst intill magiskt medicinska egenskaper. Det sägs också att en jackalope kan härma ljud perfekt, bland annat att man kunde höra dem sjunga och härma cowboys röster då dessa samlades vid lägereldar och sjöng på kvällarna i den gamla västern.
Tydligen parar sig bara jackaloper när det är åskstormar på gång och det är därför de är så ovanliga, ja, enligt legenderna då.

Det bästa sättet att fånga en jackalope är att sätta ut en flaska whisky på natten. Då kommer den tydligen törstiga lille gynnaren att dricka sig full och bli lättare att fånga.

Det som troligtvis ligger bakom legenden är dock lite mindre trevligt, tyvärr. Det finns ett virus hos bomullssvanskaninen som heter papillom. Det ger djuret vårtor som kan växa så mycket att de liknar horn, oftast på kaninens huvud.

Källa

Bilder på Jackalope och harar med vårtor:

Av Sandra - 24 maj 2013 17:58

I hela sitt liv har Anders Lundin fascinerats av snöleoparden. Hans dröm gick i uppfyllelse när han träffade Örjan Johansson och fick besöka honom i en liten jurta högt upp i de Mongoliska bergen.

Där tillbringar Örjan stora delar av året med att spåra och märka snöleoparder för att lära sig mera om deras liv och vanor. Örjan har ensam spårat och märkt flera snöleoparder än samtliga forskare i hela världen. Följ med på en spännande och gripande dokumentär berättelse om Örjan och den utrotningshotade snöleoparden.

Svensk dokumentär från 2011.

Sändningstider:

SVT1 Torsdag 23 maj 2013 kl 20.00

SVT1 Torsdag 23 maj 2013 kl 05.00

SVT1 Fredag 24 maj 2013 kl 10.45

SVT1 Söndag 26 maj 2013 kl 06.50

SVT1 Måndag 27 maj 2013 kl 01.35

 

Den är verkligen sevärd och lärorik och jag tycker verkligen att fler borde se den och läsa sig med om snöleoparden.

Se den HÄR!

Bilder från dokumentären:

Inlägget om hur Örjan hittade ungarna(man får en snabbtitt av i filmen):

Snöleopardungar hittade
För första gången någonsin har forskare lyckats hitta och hälsa på ungar till vilda snöleoparder.
Det är forskare, bland andra doktoranden Örjan Johansson från Vänersborg, som lyckats
lokalisera och studera ungar från vilda snöleoparder.
– Man har trott att snöleoparder var ensamlevande, men nu har vi sett att de faktiskt hänger
med varandra, berättar Örjan som brukar leva ute i tre till sju månader i taget.
Han och andra forskare deltar i projektet som startade för fyra år sedan i Mongoliet. Där
har de lyckats skjuta snöleoparder med bedövning och satt på 19 djur radiomärkta GPShalsband. Forskarna har bott i ett basläger i mongoliska jurtor (ett slags runda tält) och

Örjan har haft med sig ett mindre tält på bergsryggar, varifrån han har studerat
snöleopardernas rörelser via GPS:en.
– Vi såg att några honor rörde sig allt mindre. Sedan var de helt borta i fyra fem dagar.

GPS fungerar inte under de stenar och rösen där lyorna låg. Det var en säker indikation på
att de hade fått ungar. Då gick jag ut och kunde pejla in lyorna, berättar Örjan.
Det är två honor som fått en respektive två ungar med några dagars mellanrum. Honorna
har sinsemellan inget med varandra att göra.
– Men mycket tyder på att det finns en dominant hanne i omgivningen, gissar Örjan.
För några veckor sedan kunde han gå in i lyorna till ungarna, som då var ungefär tre veckor
gamla. De vägdes, könsbestämdes, fick ett litet mikrochip (samma som används för
tamkatter) och hår samlades in för DNA. Så att man kan veta vem som är pappa.
Projektet med att följa de vilda snöleoparderna ger nu helt nya kunskaper. Som att de
främst livnär sig på stenbockar, att ungarna diar i cirka två månader och att de hänger med
sin mamma i knappt två år.
Projektet leds av Snow Leopard Trust och Panthera och stöds av Nordens Ark och
Kolmårdens Djurpark. Örjan Johansson är anställd på Nordens Ark och doktorand på
Grimsö forskningsstation, Sveriges lantbruksuniversitet.
– Det är kul att projektet gått bra.
Vilda snöleoparder finns i dag i tolv centralasiatiska länder som Kina, Indien och
Mongoliet. Det beräknas finnas mellan 3 500 och 7 000 vilda snöleoparder. Arten är listad

som hotad enligt den internationella naturvårdsunionen, IUCN.

-

Första bilden av vilda snöleopardungar

Treveckor gamla ungar funna av svensk forskare i Mongoliet

Bergets vålnader får också småttingar.

För första gången har vilda snöleopardungar hittats.

De här tre veckor gamla ungarna upptäcktes i Mongoliets otillgängliga terräng – av en svensk.

Forskarna gissar att det finns mellan 3 000 och 7 000 snöleoparder i Centralasiens svårforcerade bergsmassiv. Men man vet knappt något om djuren som av lokalbefolkningen kallas ”Ghosts of the mountain” – Bergets vålnader.

– När man knappt kan se dem tack vare deras fantastiska kamouflage och de lever i svårtillgänglig bergskedjor så haltar det lite när man ska forska om dem, säger Örjan Johansson, doktorand vid Nordens Ark.

– Man vet nästan ingenting om djuren.

Unik upptäckt

Men tack vare det internationella forskningsprojekt han deltar i så är det på väg att förändras.

Sedan 2008 har hans forskarlag arbetat med snöleopard projektet i ett samarbete mellan Snow Leopard Trust och Panthera och med stöd av Nordens Ark och Kolmårdens Djurpark. Forskarna har befunnit sig i snöleopardens hem högst upp i Mongoliets berg och samlat in data. Och efter fyra år kom en helt unik upptäckt som forskarna kämpat med sedan 80-talet – de hittade en lya med ungar.

Genom att utrusta vuxna snöleoparder med gps-sändare har forskarna kunnat spåra dem tillbaka till deras lyor och när en hona försvann ner i flera dagar insåg forskarna att det kunde vara dags.

– Vi gissade helt enkelt att hon fött ungar. I tolv dagar var vi sedan ute för att försöka hitta lyan utan att komma för nära och skrämma honan, säger Örjan Johansson.

Tre veckor gamla krabater

Den 21 juni gav sig två honorn ut på jakt och när forskarna tog sig ner i lyan hittade de tre ungar. Tre veckor gamla blev de unika – de är första någonsin som har hittats.

– Det är klart att det var en jättemäktig upplevelse men det var en blandad känsla att gå ner i lyan. Man vill försöka inkräkta så lite som möjligt men ändå göra det vi ska, säger Örjan Johansson.

Vilket gett forskarlaget tillgång till aldrig tidigare skådad data. Från ungarna samlade man in dna, vägde ungarna och könsbestämde dem, samt gav dem små mikrochips som används för tamkatter.

Nu kan forskarna bland annat se hur många ungar de föder och hur länge ungarna är kvar hos sina mammor.

– Det börjar trilla in massor av information: om vad de äter, hur ofta de dödar, om de hävdar revir, hur de sprider sig och om deras sociala system. Sådant som behövs för att förstå arten och veta vad man ska göra för att försöka rädda den, säger Örjan Johansson.

Springer på lodräta väggar

Nu ska det monteras upp rörelsekänsliga kameror som ska följa ungarnas utveckling när de börjar röra sig med sina mammor.

– Snöleoparderna fläckar är unika och fungerar som fingeravtryck så fångar man dem på bilder kan man identifiera dem och se hur de rör sig i sina områden, säger Örjan Johansson.

Men trots att de är så svåra att se är de inte särskilt skygga, berättar Örjan.

– När de är nära klippor eller på natten är de inte så brydda. Men samtidigt är deras kamouflage så bra att de kan lägga sig ner och du kan passera bredvid utan att se dem, säger han.

– Och jag har sett en snöleopard bara försvinna rakt upp för en i princip lodrät vägg.

 

Bilder på ungarna:

Av Sandra - 21 maj 2013 16:34

Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) var ett stort vattenlevande däggdjur som utrotades 1768 på grund av jakt. Arten tillhörde sirendjursfamiljen dugonger och upptäcktes 1741 i Berings hav. Den kallas även "barkdjur" på grund av den tjocka skrovliga huden som påminde om trädbark. Djuret var den enda arten av sirendjur som under historisk tid levde i kalla havsområden.

Arten förs till ett eget släkte Hydrodamalis i en egen underfamilj Hydrodamalinae av dugongerna.

Kännedomen om djurets utseende beror huvudsakligen på den detaljerade beskrivningen som Georg Wilhelm Steller utförde under en expedition 1741 förd av Vitus Bering. Steller blev på så sätt upphovsman för djurets namn. Andra anatomiska detaljer uppskattades enligt ett 20-tal skelett som finns i museer. Rester av huden finns bara på St. Petersburgs zoologiska museum och på havsmuseet i Bremen.

Stellers sjöko kunde bli 8 meter lång och väga upp till 10 ton (men vanligen omkring 4 ton). Tänderna var fullständig tillbakabildade. Sjökon malde sin föda av tång eller alger mellan plattor avhornämne. De främre extremiteterna hade inga fingerben och även mellanhandsbenen (Metacarpus) var tillbakabildade. Av de bakre extremiteterna fanns bara två rudimentära bäckenben. Stjärtfenan var omkring 2 meter bred, tvärställd och delad i två grenar. Huden var flera centimeter tjock och påminde som nämnt om trädbark. Den var mörkbrun till färgen.

Stellers sjöko levde vid kustlinjen av norra Stilla havet Utbredningsområdet sträckte sig under senare 1700-talet från Mexiko över Aleuterna till norra Japan Antagligen blev den redan tidigare jagad av människor så att den blev undanträngd till ett för sjökor onyttigt levnadsområde. Efter upptäckten av Berings män tog det bara 27 år till arten var helt utrotad. Det antas att populationen för 1741 var 20 000 individer.

Av Sandra - 15 maj 2013 17:26

Bart the Bear, ofta bara kallad Bart, född 19 januari 1977 i BaltimoreMarylandUSA, död 10 maj 2000 i Park CityUtahUSA, var en Kodiakbjörn som medverkade i ett flertal Hollywoodfilmerunder 1980- och 1990-talet. Han tränades och dresserades av djurskötaren och björnexperten Doug Seus Han fick en efterföljare i Little Bart

I samband med Barts död skapade hans tränare Doug Seus och hans fru Lynn The Vital Ground Foundation till hans minne. Stiftelsen arbetar för att bevara den vildmark där björnar ännu lever vilt. Många av de skådespelare som genom åren spelat mot Bart, bland andra Anthony Hopkins och Brad Pitt, har blivit aktiva donatorer till stiftelsen och har marknadsfört The Vital Ground Foundationi media. Bart dog av cancer 2000.

 

  • 1988 - Vrålet från vildmarken
  • 1988 – Björnen
  • 1991 – Varghunden
  • 1994 – Höstlegender
  • 1997 – På gränsen (film)
FödelsenamnBart the Bear
Född19 januari 1977
BaltimoreMarylandUSA
Död10 maj 2000 (23 år)
Park CityUtahUSA
Längd290 cm
År som aktiv19812000

 

Bart med Brad Pitt

.

Little Bart

Little Bart, även kallad Bart Junior eller Bart the Bear II, född 2000 i AlaskaUSA, är en Kodiakbjörn som medverkat i ett flertal Hollywood-filmer och TV-serier. Han är precis som sin företrädareBart the Bear (1977–2000) tränad och dresserad av Doug Seus

  • 2001 – Dr. Dolittle 2
  • 2004 – Without a Paddle
  • 2005 – CSI (TV-serie)
  • 2005 – En dag i livet
  • 2005 – Scrubs (TV-serie)
  • 2007 – Into the Wild (film)
FödelsenamnBart the Bear II
Född2000
AlaskaUSA
Andra namnBart Junior
Bart the Bear II
Längd272 cm
År som aktiv

2000

 

 

Translate

Always in my heart

Presentation

Välkommen till Sveriges enda blogg om Larry Stylinson!

Jag heter Sandra och är 18 år, jag har ett stort intresse för människor och våra skillnader och likheter. 
Visa min presentation

Sanningen om Larry Stylinson

Larry Stylinson - Är namnet för romansen mellan Louis Tomlinson och Harry Styles från One Direction. One Direction var med i X-Factor 2010 där de kom på tredje plats. Namnet kom från början när flera fans märke att Louis och Harry var närmare än de andra killarna.(Liam,Niall och Zayn) Först var det ett 'bromance' namn, att de bara var jättenära vänner men sedan började vissa av fansen märka att det fanns mer under ytan. Och då splittrades fandomen i två delar de som såg deras kärlek och de som trodde på lögnerna. Larry shippers kallas vi som såg, trodde och stöttade deras kärlek. 

Omröstning

Har du lärt dig något nytt här?
 Ja
 Nej

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Kategorier

Letar du efter något speciellt?

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Skylight med Blogkeen
Följ Skylight med Bloglovin'

Besöksstatistik

Tips

Racing Extinction Se här med svensk text:

Racing Extinction 

Böcker

Catch My Breath 

En fantastisk bok som du behöver läsa om du är ett fan av One Direction så att du lättare ska kunna förstå deras liv.

Veckans Musik

Hjälp till!

Home.     


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se