Ungerskt ullsvin (på ungerska Mangalica) är en gammal ungersk svinras som även kallas ungerskt locksvin. Rasen är känd för sin unkna lukt och päls.

Ungerska ullsvinet är framavlat från äldre ungerska svinraser, som Bakonyi och Szalontai, som korsades med Šumadija från Serbien och senare med andra raser som Alföldi eller kroatiska Šiška och Syrmien.

 Framavlingen skedde i Ungern under första halvan av 1800-talet. Efter andra världskriget, under kommunismen, när de stora statliga kombinaten och jordbrukskollektiven prior
iterade stordrift höll rasen på att försvinna. Efterjärnridåns fall 1989 har den fått förnyat intresse. Den är även populär i Spanien där den hålls för att producera serranoskinka.

Det ungerska ullsvinet kännetecknas av sin rikliga och lockiga hårrem, som kan vara svartaktig eller ljusare vetefärgad, i sällsynta fall även något rödaktig. Den kraftiga pälsen skyddar djuren mot vädret och rasen är också mycket härdig för att vara en tamgris. Ullsvinet använder som andra grisar sitt tryne till att böka i jorden. Griskultingarna är randiga, precis som vildsvinets ungar.

Spöklika The Kelpies är ett nyligen färdigbyggt monument i Skottland. De 30 m höga hästhuvudena i stål är en hyllning till hästens historiskt viktiga roll som arbetsdjur i Skottlands industri och jordbruk. (x)

2007 vann Elwood från New Jersey titeln "årets fulaste hund". Med sitt fula tryne blev han snabbt en internetsuccé och bevis på att utsidan inte alltid räknas – trots hans avskräckande uppenbarelse har tusentals människor fallit som käglor för honom. 

Men nu är jycken död. Tidigt på morgonen den 30 november somnade han in efter att ha varit lite krasslig de senaste månaderna. Hans matte trodde dock att Elwood var på väg att bli frisk men tidigt på lördagsmorgonen hittade hon honom död.

– Han gjorde människor glada, fick dem att skratta och må bra. Det var underbart. Han kommer att bli saknad, säger matte Karen Quigley, till NBC New York.

Flygdrakar eller draködlor (Draco) är ett ödlesläkte i familjen agamer bland kräldjuren. De förekommer i Sydostasien.

Flygdrakar utmärker sig genom den spensliga, från sidorna hoptryckta, av tegelliknande fjäll täckta kroppen. De har en lång stjärt. Den främsta egenskapen är en halvmånformig, uttänjbar hud, som hålls utspänd av åtta starkt förlängda revbenspar och gör tjänst som fallskärm. Tack vare denna kan flygdrakar, som uppehåller sig i trädens toppar, göra stora språng, ända till 60 m längd. Det sker bara i riktning uppifrån och nedåt.

De praktfulla färgerna, som utmärker flera arter, finns troligtvis på grund av mimikry. Deras föda består huvudsakligen av små insekter.

Flygdrakarnas systematik är inte helt klarlagd. De utgör en artrik grupp, kanske "representerande en anmärkningsvärd radiering". Uppfattningarna om antalet arter varierar mellan över 40 och cirka 25. Vissa problem med att gruppera de filippinska varianterna i volans-gruppen talar för att just dessa är resultaten av en mycket hastig radiering, där alltså många arter skulle ha uppstått under en mycket kort tidrymd.

Ayam Cemani är en sällsynt höna som ursprungligen kommer från Indonesien.

Rasen härstammar från ön Java, Indonesien. Det importerades först till Europa 1998 av den holländska uppfödaren Jan Steverink. För närvarande hålls hönorna i Holland, Tyskland, Slovakien och Tjeckien. Det finns flera sorter av Ayam Cemani inklusive den Svenska Svarta Kycklingen. Man tror att Ayam Cemani kan också tidigare ha förts till Europa av holländska sjömän som hade många kontakter i både Afrika och Asien.

Fåglarna är helt svarta: svart fjäderdräkt med en grönaktig glans, svarta ben och tånaglar, svart näbb och tunga, svart kam och slör, svart kött och ben och till och med mörka organ. Tupparna väger 2-2,5 kg och hönorna 1,5-2 kg. Hönorna producerar 80 vita ägg med en lätt rosa nyans per år av 45 g vikt. 
Trots många rykten, är Ayam Cemanis blod inte svart (även om det är anmärkningsvärt mörkt).

Swedish Black Chicken

Den svenska svarta kycklingen fick omedvetet smeknamnet lilla VOC kyckling. Svenskarna antar att holländska sjömän importerade de från Moçambique till Sverige.

Hemicentetes semispinosus är en däggdjursart som först beskrevs av G. Cuvier 1798. Hemicentetes semispinosus ingår i släktethalvtanrekar, och familjen tanrekar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.

Saigaantilop (Saiga tatarica), även kallad saiga, är den enda arten bland antiloperna som finns naturligt i Europa. Arten delas vanligen i två underarter, Saiga tatarica tatarica och Saiga tatarica mongolica, varav den sistnämnda endast återfinns i Mongoliet. I nyare tider listas de båda underarterna ibland som självständiga arter, Saiga tatarica och Saiga mongolica.

Saigan har en sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock och vitfärgad. Hanen är något större än honorna och har vertikala, spetsiga horn. Honorna saknar horn. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos. Nosen är resultatet av en evolutionär anpassning till klimatet under istider, då den hjälper till att värma inandningsluften innan luften når lungorna. En genomsnittlig vuxen saiga väger 20–50 kg, är 110–145 cm lång, har en mankhöjd på 60–80 cm och en 6–13 cm lång svans.

Saigan förekommer idag bara i sydöstra Ryssland fram till västra Kazakstan, södra Sibirien och nordvästligaste Kina, men under den senaste istidenvar den utspridd över hela det område som kallas för mammutstäppen. Under den postglaciala tiden utbredde den sig över stora delar avCentraleuropa och Centralasien. På grund av hård jakt gick emellertid arten senare kraftigt tillbaka, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efter ryska revolutionen blev den fridlyst i Sovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, man är framför allt ute efter hanens horn som används inom den kinesiska folkmedicinen, återigen gjort arten starkt hotad.

Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur; äldre hanar är solitära. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.

Hanen blir könsmogen vid omkring 2 års ålder, och samlar då ett harem om upp till 50 honor. Honans könsmognad inträder vid 7 till 8 månaders ålder. Dräktighetstiden är normalt ca 140 dagar. Under sitt första levnadsår föder honan vanligen en unge, men kan därefter föda upp till två och i undantagsfall tre ungar. Kalvarna diar i tre till fyra månader. Saigans medellivslängd är 6 till 10 år.

Denna ”art” är en omstridd fisk eftersom den är resultatet av en korsning mellan två centralamerikanska ciklider (vilka är inte känt, men sannolikt är Amphilophus labiatus inblandad).
Allätare. Äter i akvarium allt standardfoder, inkl små fiskar.
Papegojcikliden är en parbildande substratruvare som leker i grottor eller på någon annan skyddad plats. Antalet ägg varierar mellan 75-200 och de kläcks efter ca 5 dygn. Bägge föräldrarna försvarar aktivt avkomman. Det är dock relativt ovanligt med framgångsrika lekar för denna ”art”.
I jämförelse med andra stora centralamerikanska ciklider är den relativt fredlig även om stora exemplar kan vara rejält aggressiva (speciellt under lekperioden). I akvariet skall finnas många gömställen uppbyggda av stenar och rötter. De kan gräva en hel del. Den får lätt vita prick om vattnet är för kallt.
Det är mycket svårt att se skillnad på könen men hanarna är i regel något större.
Förutom den ursprungliga röda så finns den även i andra färger (rosa, blå, gröna, gula etc). Dessa är dock färginjicerade och tappar efter en tid sina färger, självklart hör dessa inte hemma i handeln utan bör bojkottas.

(x)