Tanken var att räddningshundenRex skulle avlivas. Schäferhunden var helt enkelt alldeles för elak och våldsam, och verkade därmed vara på väg mot ett våldsamt slut.

Faktum är att han var så elak och våldsam att det krävdes två personer för att mata honom, en som uppehöll honom och en annan som fyllde på matskålen.

Fram tills den stunden då han träffade sitt livs kärlek vill säga. En dag kom nämligen gåsen Geraldine till djurhemmet där Rex bodde i väntan på sin död. 

"Älskar verkligen varandra"

Till en början ville personalen inte låta de två träffas, av rädsla för att Rex skulle gå till attack. Men när de väl fick komma nära varandra var det kärlek vid allra första ögonkastet.

Nu leker de fritt tillsammans och varje kväll lägger de sig ner för att sova tillsammans – i Rex säng.

– Det är roligt att se för de älskar verkligen varandra, säger Sheila Brislin, som äger djurhemmet där de båda bor, till Daily Mail och fortsätter:

– De gosar ihop sig och Rex lägger sitt ben över Geraldine för att skydda henne. Sen när de vaknar så äter de frukost ihop.

Alla är inte lika glada över att Rex och Geraldine hittat varandra.

Faktum är att Vera, också en schäfer, är besviken över att vara brädad.

Och det går åt båda håll.

– Geraldine gillar inte Vera alls och gör det väldigt klart att Rex här hennes, säger Breslin till Daily Mail.

Källa

''Kenny the retarded tiger'' är en vit tiger som pga inavel fick Downs syndrom och som avled 2008 av cancer.

Han föddes den fjärde april 1998 och dog 28 juni 2008. Kenny hade en bror som hette Willie som var en orange bengal tiger och som led av skelning. Willie blev 12 år gammal och Kenny 10 år. Kenny och Willies föräldrar var syskon och blev 19 och 23 år gamla.

''Kenny was non-aggressive, very friendly with our staff members and an obvious favorite with visitors because of his personality. Most people ‘fell in love’ with his friendliness combined with his strange looks. To them, and to us, he was beautiful. He shared his enclosure with his brother for the eight years that he was with us.'' Kenny The White Tiger

Med hjälp av kamerafällor har WWF och Vietnams skogsmyndigheter lyckats fotografera ett av världens mest sällsynta däggdjur – den utrotningshotade saolan (Pseudoryx nghetinhensis), också kallad vietnamantilop.

Bilderna är tagna i bergskedjan Annamiterna på gränsen mellan Vietnam och Laos och är det första levande bildbeviset på 15 år av saolan i Vietnam. 

– Att fånga detta extremt sällsynta djur på bild är helt fantastiskt och ger nytt hopp för en återhämtning av arten. Ingen vet men en gissning är att det finns mellan ett tiotal till ett par hundra individer kvar. Extra skyddsinsatser och bra samarbete med lokalbefolkningen har bidragit till de positiva resultaten, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF.

Saolan lever i otillgängliga skogsområden mellan Laos och Vietnam i Mekongregionen som omfattar Kina, Thailand, Laos, Burma, Kambodja och Vietnam. Regionen hyser en rik biologisk mångfald. Sedan 1997 har mer än 1500 nya arter upptäckts i Mekongregionen och exempel från Annamiterna, förutom saolan är även ett annat hovdjur, Truong Son muntjak (Muntiacus truongsonensis) och annamitkanin (Nesolagus timminsi).

 – Det största hotet för saolan är att fastna i illegala snaror – som främst är till för andra djur som hjortar och palmmårdar – och krympande livsmiljöer, säger Louise Carlsson, biolog och WWF-expert på Mekongregionen. 
 
Saolan, som kallas för Asiens enhörning, liknar en antilop men är närmare släkt med vildboskap. Den känns igen på två parallella horn med vassa ändar som kan bli 50 centimeter långa. Saolan upptäcktes 1992 av Vietnams skogsmyndigheter och WWF som kartlade skogarna i Vu Quang i Vietnam nära gränsen mot Laos. Teamet fann en skalle med ovanliga horn i en jägares hem och förstod direkt att fyndet var extraordinärt. 
Saolan har bara fotograferats totalt tre gånger i det vilda – i slutet av 1990-talet av en kamerafälla i provinsen Bolikhamxay i Laos. 
I Vietnam satsar WWF och myndigheterna på lokalanställda skogsvakter som patrullerar skogarna – sedan 2011 har mer än 30 000 snaror tagits bort och 600 olagliga läger som använts för tjuvjakt och illegal skogsavverkning– och detta enbart i delar av de områden saolan tros finnas. WWF hjälper också till att hitta alternativ försörjning för lokalbefolkningen runt de skyddade områdena för att både minska tjuvjakten och ge välbehövliga inkomster. Aktiviteterna bidrar till att bekämpa den illegala jakten och skyddsinsatserna hjälper djurlivet i Annamiterna att återhämta sig. 

Den senaste bilden från 1990-talet.

Den extremt salta och livsfattiga sjön Lake Natron i Tanzania får varje år besök av häckande flamingos. De fåglar som har oturen att dö vid besöket blir ovanligt välbevarade av sjöns höga halt natriumkarbonat - samma ämne som användes vid mumifieringarna i forntida Egypten. Fotografi av Nick Brandt. (x)

Pärlugglan häckar i täta barr- eller blandskogar i norra Eurasien och Nordamerika, och i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen. Pärlugglan är helt beroende av tillgången på små däggdjur och kan uppträda med extremt täta förekomster där det finns gott om lämpliga byten och bohålor. Om populationen av smågnagare kraschar under våren, misslyckas pärlugglorna med den påbörjade häckningen, vilket leder till massdöd bland ungarna. När sådana krascher inträffar kan pärlugglan uppträda i massförekomst också utanför sitt normala utbredningsområde. Arten har även spridits sig längs Pyreneerna, på båda sidorna om gränsen, där den först observerades så sent som 1963.

Pärluggla är tillsammans med kattuggla den vanligaste av Sveriges ugglor. Den finns över större delen av landet, och har ibland till och med häckat på Gotland, trots bristen på sork. Som talrikast är den på taiga i områden med mycket uppsatta holkar, exempelvis i Västerbotten.

Skrattuggla (Sceloglaux albifacies) är en utdöd fågel i familjen egentliga ugglor inom ordningen ugglor. Skrattuggla placeras som enda art i släktetSceloglaux. Fågeln var endemisk för Nya Zeeland. Det fanns två underarter, S. a. albifacies (nominatunderarten) som förekom på Sydön och Stewart Island och S. a. rufifacies som förekom på Nordön. Det sista insamlade exemplaret av underarten rufifacies är från 1889 och de sista rapporterna från 1930-talet och det sista insamlade exemplaret av underarten albifacies är från 1914 och de sista rapporterna från 1960-talet. Orsaken till dess utdöende var möjligen förändrade levnadsmiljöer, när ursprungliga miljöer omvandlades till betesmarker och brändes, samt predation från införda däggdjur. IUCN kategoriserar arten som utdöd.