Ska du köpa katt eller hund? Här är facebook-sidor som du kan hitta hemlösa katter och hundar.

Hundhjälpen

Där kan du köpa/adoptera hemlösa hundar från Rumänien. Välja bland hundarna HÄR!

Kattkommando Syd - KKS

Hemlösa katter i södra sverige. Välj bland katter HÄR!

Skaras hemlösa katter

Hemlösa katter i och runt Skara. Välj bland katter HÄR!

VästerKatten

Hemlösa katter i västsverige. Välj bland katter HÄR!

Göteborgs Katthjälp

Hemlösa katter i Göteborg. Välj bland katter HÄR!

Akutgruppen

Hemlösa katter i hela sverige. Välj bland katter HÄR!

Hundar Utan Hem

Hemlösa hundar i hela sverige. Välj bland hundar HÄR!

Katthjälpen i Malmö

Hemlösa katter i Malmö. Välj bland katter HÄR!

Föreningen för Höörs Hemlösa Katter

Hemlösa katter i Höör. Välj bland katter HÄR!

En amerikansk hund var nära att mista livet. Han hade försökt para sig med en annan hane och ägaren ville inte ha någon homosexuell hund. Men hunden räddades av internet. 

TENNESSEE. Homofobi har verkligen ödesdigra konsekvenser. Det fick en stackars hund erfara i amerikanska Jackson på onsdagen. Han lämnades in på en hundgård av sin ägare med ordern att han skulle avlivas.

Anledningen? Hunden hade försökt para sig med en annan hane.

Eftersom gården inte hade någon plats var tiden knapp - inom ett dygn skulle blandrasen (amerikansk bulldog/pitbull) avlivas. De ansvariga vände sig till Facebook och bad någon vänlig själ att adoptera honom. Bara över natten hade 4 000 personer delat bilden, skriver Buzzfeed.

Folk erbjöd sig att adoptera honom eller åtminstone betala för att han skulle flyttas till en gård där han inte skulle avlivas. Till slut hittades någon som ville hjälpa hunden - Stephanie Fryers. Hon döpte honom till Elton.

– Han har varit ganska rädd för allting, vilket är förståeligt. Men han gillade bilturen, säger hon till ABC News.

Källa

Det blir vargjakt i Sverige i vinter. Naturvårdsverket ger klartecken för att skjuta 16 vargar fram till 17 februari.

EU granskar nu beslutet, och risken finns att Sverige dras inför domstol.

Samtidigt är kommentaterna från miljöorganisationerna mycket hårda, och i England uppmärksammas jakten nu på Twitter.

– Det här kan bli en storm, säger Tom Arnbom, ansvarig för rovdjursfrågor på Världsnaturfonden (WWF).

Enligt Naturvårdsverkets beslut ska jakten ske i åtta utvalda revir. I vart och ett av dessa får två vargar skjutas, varav högst ett av föräldradjuren. Reviren ligger i Dalarnas, Värmlands, Örebro och Västmanlands län.

Hot om domstol

Verket motiverar jakten med att den är selektiv och riktad mot vargarna i de mest inavlade reviren. Tanken är att stärka stammen genetiskt och göra den mer livskraftig på sikt.

– Det här är inte en vanlig licensjakt, säger verkets chef Maria Ågren.

EU-kommissionen uttryckte dock starka tvivel på detta i ett brev till regeringen i december, och nu kommer man att granska om beslutet ligger i linje med EU:s art- och habitatdirektiv.

– Vi är alla överens om att den svenska vargstammen har en ogynnsam bevarandestatus, och vi behöver se om den här jakten kan bidra till att den blir mer gynnsam, säger Joe Hennon, talesperson för EU:s miljökommissionär Janez Potocnik i Bryssel.

– Allt hänger på om det är möjligt att vara så selektiv som man tänkt sig. Om vi finner att den här jakten i praktiken är detsamma som en vanlig licensjakt, är det inget tvivel om att vi går till domstol.

Kraftig avskjutning

Tom Arnbom på WWF påpekar att Naturvårdsverket dessutom gett tillstånd till skyddsjakt på 32 vargar i år.

– Det innebär att totalt uppåt 50 vargar kan komma att skjutas. Vi ser inga hållbara argument i beslutet, säger Arnbom som tror att regeringen utövat påtryckningar på verket.

Detta avvisas dock av landsbygdsminister Eskil Erlandsson som inte heller är orolig för att Sverige ska dras inför EU:s domstol:

– Den risken ser jag som liten eller rentav obefintlig, säger han.

Källa

Gysingevargen var en varg som dödade ett flertal människor i Sverige, varav de flesta dödsoffren krävdes i bruksorten Gysinge, som nu är ett samhälle i Sandvikens kommun i Gästrikland. Angreppen mot människor i detta område upphörde efter det att en varg dödades den 27 april 1821.

Serien av angrepp startade den 30 december 1820 då en treåring vid namn Eric blev ihjälriven av varg. Angreppen fortsatte sedan fram till den 27 mars 1821 då en sexårig pojke vid namn Anders blev utsatt för ett vargangrepp. Barnets far lyckades slita loss barnet från vargen, men barnet dog en kort tid därefter till följd av de uppkomna skadorna.

Under den tre månader långa perioden angreps 31 människor, vilket resulterade i 9 döda och 15 skadade. De skadade var oftast barn, med undantag av en yngling på 18 år. De flesta som avled var barn mellan 3,5 och 15 år gamla, som pojken Pehr, vilken var sex år då han bets ihjäl den 28 februari 1821.

Ett av de äldre barnen var Anna Jansdotter, som var 12 år då hon dödades den 10 februari 1821. Jan Erik Sundstedt var 15 år gammal då han blev ihjälriven den 10 februari 1821. En 18-årig kvinna, Anna, dödades, och till betydlig del förtärdes av varg.

Vid flera av tillfällena förtärdes offren efter att de dödats. Så var fallet med Jan Carlsson, sex år, som dödades den 12 januari 1821, varför återstoden av hans kropp vid begravningen lades i samma kista som hans morfar, vilken avlidit en kort tid dessförinnan.Detta öde drabbade även en åttaårig flicka vid namn Carin som blev dödad den 4 februari 1821.

I vissa fall försökte barnets fäder rädda sina barn, men deras liv stod ändå inte att rädda, detta gjorde Olof Ersson, vilken försökte rädda sin son Anders, liksom även Anders Carlsson, som med fara för eget liv kunde slita loss sin dotter Stina, 11 år, vilken skulle gå till bruksgården i ett ärende, emellertid kunde hennes liv inte räddas, och hon blev således ett ytterligare offer för Gysingevargen. Gysingevargen sköts den 27 april 1821 i Årsunda. Utöver 1 fall i fångenskap den 17 juni 2012 har det inte dokumenterats några fall sedan dess då vargar dödat människor i Sverige^[. Dödsfallen omnämns i ett stort antal dödboksnotiser.

Pousette har ansett att vargen sannolikt var identisk med den vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap i Gysinge herrgård under flera år tills den kan ha rymt eller kan ha släppts lös.

Gysinge herrgård hade vid denna tid samma ägare som Gysinge bruk. Michael Benedicks inköpte båda dessa 1820. Således bör det, om Pousettes förmodan är korrekt, ha varit under de tidigare ägarnas tid som denna varg skulle ha hållits i fångenskap, men möjligen ha släppts fri eller ha rymt under den tid då Michael Benedicks var ägare till Gysinge herrgård och Gysinge bruk.

Det finns, så vitt bekant är, ingen anledning att förmoda att Gysingevargen skulle ha varit en hundhybrid, det vill säga någon form av korsning mellan hund och varg som skall ha resultatet i en hybrid mellan dessa djurarter. Det finns heller knappast något stöd för att förmoda att Gysingevargen skulle ha lidit av någon sjukdom som exempelvis rabies. Då den fälldes skall den inte ha uppvisat några synbara tecken på skador eller sjukdom.

Källa

Gévaudanmonstret (La bête du Gévaudan på franska) var en legendarisk vargliknande varelse som terroriserade provinsen Gévaudan (Lozère idag) i södra Frankrike, under 1764-1767.

Många attacker rapporterades och mer än 100 människor ska ha dödats. Man debatterar fortfarande om bestens sanna identitet, inte minst eftersom händelserna är ett populärt ämne inom kryptozoologi och konspirationsteorier.

Besten beskrivs som en vargliknande varelse, fast i samma storlek som en ko, med en bred kropp och lång svans. Huvudet liknade det som en greyhoundhund har, med små raka öron. Därtill hade den stora tänder. Varelsen ska ha haft en röd päls, med besynnerliga vita ränder längs kroppen. Den enda som överlevt ett angrepp, en ung flicka, beskrev varelsen sålunda: "Den var stor som en ko, med klor lika stora som människans hand.

Den första attacken, där varelsen dessutom kunde beskrivas, skedde i maj/juni 1764. En flicka från Langogne arbetade på en bondgård vid Forêt de Mercoire när hon såg ett stort, vargliknande djur springa ut ur skogen rakt mot henne. Men bondgårdens tjurar drev monstret ifrån gården.

Varelsens angreppsmetod var ovanlig för ett rovdjur, då den ofta angrep huvudet medan den ignorerade den övriga kroppen, såsom ben och hals, som oftast angrips av vanliga rovdjur. Huvudet blev oftast krossat eller avhugget. Besten verkade också bara intresserad av att angripa människor och inte djuren på bondgårdar; många gånger angrep den bonden när han befann sig på samma plats som sina djur.

Det kom rapporter om att varelsen setts tillsammans med ett annat liknande djur, eller med sina ungar; andra hävdade att man sett varelsen tillsammans med en människa.

Man antalet att antalet döda var 15 kvinnor, 68 barn och sex män, samt därutöver 30 skadade. Att varelsen synbarligen föredrog att angripa kvinnor och barn kan bero på att dessa ensamma eller i par arbetade vid sidan av ladugården, vilket skulle göra dem till lätta byten. Män brukade ofta bära på olika föremål som de skulle kunna använda som vapen och de arbetade även på fälten i större grupper.

Den 12 januari 1765 blev Jacques Portefaix och hans sex vänner anfallna av besten. De lyckades avvärja dess attack genom att hålla samman. Kung Ludvig XV blev intresserad av detta och belönade dem med 300 livre. Kungen beordrade därefter professionella vargjägare, Jean-Charles-Marc-Antoine Vaumesle d'Enneval och hans son Jean-François att hitta och döda besten.

De två jägarna anlände till Clermont-Ferrand den 17 februari 1765 medförande åtta blodhundar, som tränats till att jaga vargar. Under ett antal månader ägnade de nätterna till att jaga vargar, trots att varelsen attackerade på morgnar och kvällar. Detta berodde på att jägarna trodde att vargar låg bakom attackerna. Men besten fortsatte att skörda offer och i juni 1765 ersattes jägarna av François Antoine, det vill säga Antoine de Beauterne, kungens vapenbärare och den främste jägaren i Frankrike. Han anlände till Malzieu den 22 juni.

Den 21 september 1765 dödade Antoine en stor grå varg som var 80 cm hög, 1,7 meter i längd och som vägde 60 kilogram. Vargen kallades för Le Loup de Chazes efter den närliggande Abbaye des Chazes.

Lokalbefolkningen ansåg att storleken var för stor för en varg. Antoine sade offentligt att "Vi deklarerar härmed denna rapport, att vi aldrig har sett en varg i denna storlek. Vi anser därför att detta kan vara odjuret som skapat så många hemskheter".

Vargen blev uppstoppad till en souvenir och skickades till Versailles, där Antoine togs emot som en hjälte och han belönades med mycket pengar, land och titlar.

Men den 2 december 1765 attackerade besten igen i la Besseyre Saint Mary, där det allvarligt skadade två barn. Tiotals andra angrepp ägde rum efter detta.

En lokal jägare, Jean Chastel, hyllades för att ha satt stopp för besten genom att döda det den 19 juni 1767 i Sogne d'Auvers.

Men det finns en viss kontrovers angående Chastel. Han hävdade att han var en del av en större grupp som jagade besten. Han hade satt sig ner och börjat läsa Bibeln och be. När Chastel bad fick han se varelsen stirra på honom. Han avslutade sin bön och sköt därefter varelsen.

Bestens beteende var besynnerligt, då den var känd för att angripa utan förvarning. Vissa anser att detta är bevis på att Chastel samarbetade med varelsen eller att han till och med tränade den. Men han kan eventuellt även ha hittat på historien.

Många försökte förklara vad som pågick då besten påbörjade terrorn. De var allt ifrån vargar och loup-garou (varulv), till att vara Guds bestraffning eller till ett monster skapat av en trollkarl. Andra teorier hävdar att det handlat om en jättevarg, en relativt större och utrotad släkting till vargen; men även teorier om att besten varit ett exotiskt djur, såsom en hyena. En annan förklaring var att monstret var en sorts hund, som av sin sadistiska ägare, som kan ha varit en ur Chastels släkt, tränats till att angripa människor.

Det finns emellertid de som menar att händelserna går att förklara på ett rationellt sätt. Wolves were fairly common in early modern Europe. According to one estimate, they killed about a hundred people a year in France during the mid-eighteenth-century decades. Enligt Smith (2011) skall myterna om övernaturliga varelser kunna ses som förklarliga mot bakgrund av de förhållanden som invånarna i Gévaudan levde under.

Arten lever på alla öar i alla habitat som förekommer, till exempel skogar och gräsmarker men den undviker vanligen täta bosättningar.

Urocyon littoralis jagar vanligen på natten men kan även vara aktiv på dagen. Hannar och honor bildar allmänt monogama par som lever i ett revir som är med 0,15 till 0,85 km² påfallande litet. Revirets gränser markeras med urin och avföring samt försvaras av hannen. Ibland kan könsmogna ungar från tidigare kullar tillåtas i territoriet. Jakten utförs vanligen ensam.

Denna räv är en allätare som livnär sig på olika ryggradsdjur, insekter, snäckor och frukter. Ibland hämtar den blötdjur från havet alldeles nära stranden. Vanligen beror födans sammansättning av utbredningsområdet.

Parningen äger oftast under april rum och nyare studier tyder på att vissa honor har en fördröjd embryoutveckling. Därför föds ungarna mellan februari (nästa år) och maj. Den egentliga dräktigheten uppskattas med 50 dagar. Födelsen sker i lyan som anläggs mellan stenar, i täta buskar eller under trädrötter. Oftast föds en till tre ungar per kull och i undantagsfall upp till fem ungar. Honan slutar under mitten eller vid slutet av juni med digivning och i september blir de flesta ungar självständiga.

Arten har med en skunk (Spilogale gracilis amphiala) och förvildade tamkatter bara ett fåtal konkurrenter om samma föda. Rävens största naturliga fiende är kungsörnen som dödar många individer. Introduceringen av tamsvinet som lockar många rovfåglar till ögruppen försämrade rävens situation. Många individer dog dessutom av införda sjukdomar som vanligen drabbar hunddjur, till exempel valpsjuka.

Om individerna undviker alla faror kan de leva upp till 10 år.

Djurets habitat är tropiska skogar upp till 2 000 meter över havet. I motsats till skogshunden som förekommer i samma område jagar detta djur ensam eller i par. Byten utgörs huvudsakligen av fiskar, insekter samt små och medelstora gnagare. I viss mån äter den även kött av andra djur som groddjur och fåglar samt frukter. Atelocynus microtis jagar främst på dagen men kan även vara aktiv under natten. Den vistas vanligen på marken och har bra simförmåga.

Angående artens sociala beteende är inte mycket känt. De flesta vuxna individer hittades ensam. På grund av iakttagelser av ungdjur under våren och hösten anats att födelser sker under årets torra perioder. Ungarna föds i underjordiska bon som troligen övertas från andra däggdjur.

Arten jagas troligen av större rovdjur som lever i samma region som ocelot, jaguar och puma. Ibland skjutas individer när de hämtar höns från en gård. Livslängden i naturen är okänt och den äldsta individen i fångenskap blev 11 år gammal.

För arten finns inga bekräftade beräkningar av beståndets storlek. Atelocynus microtis är allmänt sällsynt i hela sitt utbredningsområde. IUCN uppskattade 2011 att hela beståndet minskade något under de senaste tre generationer (12 år) trots att den i vissa regioner har återtagit revir där arten tidvis var försvunnen. Det största hotet är habitatförstörelsen. Därför listas arten som nära hotad (NT).