Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) var ett stort vattenlevande däggdjur som utrotades 1768 på grund av jakt. Arten tillhörde sirendjursfamiljen dugonger och upptäcktes 1741 i Berings hav. Den kallas även "barkdjur" på grund av den tjocka skrovliga huden som påminde om trädbark. Djuret var den enda arten av sirendjur som under historisk tid levde i kalla havsområden.

Arten förs till ett eget släkte Hydrodamalis i en egen underfamilj Hydrodamalinae av dugongerna.

Kännedomen om djurets utseende beror huvudsakligen på den detaljerade beskrivningen som Georg Wilhelm Steller utförde under en expedition 1741 förd av Vitus Bering. Steller blev på så sätt upphovsman för djurets namn. Andra anatomiska detaljer uppskattades enligt ett 20-tal skelett som finns i museer. Rester av huden finns bara på St. Petersburgs zoologiska museum och på havsmuseet i Bremen.

Stellers sjöko kunde bli 8 meter lång och väga upp till 10 ton (men vanligen omkring 4 ton). Tänderna var fullständig tillbakabildade. Sjökon malde sin föda av tång eller alger mellan plattor avhornämne. De främre extremiteterna hade inga fingerben och även mellanhandsbenen (Metacarpus) var tillbakabildade. Av de bakre extremiteterna fanns bara två rudimentära bäckenben. Stjärtfenan var omkring 2 meter bred, tvärställd och delad i två grenar. Huden var flera centimeter tjock och påminde som nämnt om trädbark. Den var mörkbrun till färgen.

Stellers sjöko levde vid kustlinjen av norra Stilla havet Utbredningsområdet sträckte sig under senare 1700-talet från Mexiko över Aleuterna till norra Japan Antagligen blev den redan tidigare jagad av människor så att den blev undanträngd till ett för sjökor onyttigt levnadsområde. Efter upptäckten av Berings män tog det bara 27 år till arten var helt utrotad. Det antas att populationen för 1741 var 20 000 individer.

Arctodus simus, en numera utdöd björnart och den största som levt på jorden, såvitt man känner till. Den kunde nå en mankhöjd på 1,5 meter och vara 3.5 meter hög då den reste sig på bakbenen. Kroppsbyggnaden var betydligt slankare än dagens brunbjörnar och vikten tros kunnat ligga omkring ett ton. Tack vare sin slanka kroppsbyggnad och långa ben var den väl anpassad för löpning och tros kunnat springa lika fort som en häst.

Arctodus simus var det dominerande rovdjuret i Nordamerika från 1 miljon år sedan fram till det att den dog ut för ca 9 000 år sedan. Då denna tidpunkt sammanfaller relativt väl med människans intåg på den amerikanska kontinenten har det spekulerats i huruvida jakt på björnarna och deras bytesdjur bidrog till dess utrotning. Å andra sidan har det framförts teorier om att det var närvaron av den skräckinjagande Arctodus simus som fördröjde koloniseringen av Amerika ända tills för 12 000 år sedan.

På sistone har en intressant, men relativt spekulativ, teori framförts om att Arctodus fortfarande skulle existera i avlägsna områden av Kamtjatkahalvön i östra Sibirien. Detta bygger på lokalbefolkningens historier om en björngud, mycket större än alla andra björnar, och på vittnesuppgifter om enorma björnar och björnspår. Något påtagligt bevis för Arctodus fortbestånd har dock än så länge inte presenterats.

Först trodde man att björnen var ett superrovdjur eftersom isotoptester visar att den åt allting, men de senaste rönen tyder på att den var en asätare som använde sin storlek för att skrämma bort andra rovdjur från deras byten, och att den i likhet med grottbjörnar och moderna björnar var allätare.

Bildkälla

Grottbjörn (Ursus spelaeus) är en utdöd art inom familjen björnar som levde i Europa och norra Afrika under senaste istiden för 10 000 år sedan. Trivialnamnet grottbjörn har den fått då merparten fossil är återfunna i grottor. Det antas att grottbjörnen tillbringade mer tid i grottor än exempelvis brunbjörnen som endast använder dem under vintervilan.

Grottbjörnen var ungefär 30 procent större än en vanlig brunbjörn. Den levde mest på örter, gräs och bär men kunde även fånga smådjur som grodor och gnagare. Den kan ha dött ut på grund av att klimatet förändrades vilket medförde att dess huvudföda försvann. Det antas också att den förhistoriska människan kan ha spelat en avgörande roll i grottbjörnens utrotning. Arkeologiska fynd som påminner om altare har hittats i direkt anslutning till björnfossil, vilket antyder att det fanns en grottbjörnsdyrkan hos forntida människor. 1983 fann man lämningar från 140 stycken grottbjörnar i Pestera Ursilor (Björngrottan) i Rumänien.

Mexikansk brunbjörn (Ursus arctos nelsoni) är en utdöd underart av brunbjörn som förekom i södra Nordamerika. Epitet nelsoni i det vetenskapliga namnet syftar på den amerikanska naturforskaren Edward William Nelson som säkrade några individer för U. S. Biological Survey (idag USFWS) Underartens holotyp sköts 1899 nära Chihuahua.

Mexikansk brunbjörn var ett av de största och tyngsta däggdjuren i Mexiko Den nådde en längd upp till 183 centimeter och en vikt upp till 318 kilogram. På grund av den silveraktiga pälsfärgen kallades den ofta för el oso plateado, den silverne björnen I kroppsbyggnaden påminde den mer om svartbjörnen än om andra brunbjörnar.

Underarten förekom i Mexikos norra och USA:s södra delstater. Utbredningsområde sträckte sig från Arizona och New Mexico till centrala Mexiko. Habitatet utgjordes av gräsmarker och pinjeskogar i bergstrakter.

Denna brunbjörn åt främst insekter, frukter och andra växtdelar samt i mindre mått smådäggdjur och as. Ungefär vart tredje år föddes upp till tre ungar.

Mexikansk brunbjörn jagades redan av spanska conquistadorer även om den inte var klassificerad som självständig underart. Fram till 1930-talet var jakttrycket så stark att den bara fanns kvar i avlägsna bergstrakter i delstaten Chihuahua cirka 80 km norr om staden Chihuahua. Fram till 1960 minskade populationen till cirka 30 individer. Trots inrättade skyddsåtgärder av den mexikanska regeringen jagades underarten fortfarande av befolkningen. 1964 förklarades den mexikanska brunbjörnen som utdöd. Den amerikanska zoologen Dr. Carl Koford startade 1968 en expedition för att leta efter underarten. Kort innan uppkom obekräftade berättelser om iakttagelser nära floden Yaqui i delstaten Sonora Expeditionen slutade utan resultat.

SarahcoldE@hotmail.com

Hej, jag jobbar på evolutions museet i Uppsala . Vi är i full gång med att utforma en ny utställning, rörande livets utveckling. Min fråga till dig är "skulle vi kunna få använda en av bilderna på indricotherium till våran utställning???

MVH// Sarah Ericsson 
(SarahcoldE@hotmail.com)

Sandra

Ja självklart! :)
/Kram Sandra

(Länk till inlägget om indricotherium)

Moeritherium ("odjuret från sjön Moeris") var ett släkte bestående av flera arter. Dessa förhistoriska däggdjur är släktingar till dagens elefanteroch mer avlägset till sirendjur. De levde under eocen.

Arterna i Moeritherium liknade grisar i utseende och levde för cirka 37 till 35 miljoner år sedan. De påminner även om moderna tapirer ellerdvärgflodhästar. De var mindre än dagens elefanter med en mankhöjd på endast 70 centimeter (2,3 fot) och en längd på cirka 3 meter (9,8 fot). Antagligen vistades de ofta i träskar och floder och fyllde samma ekologiska nisch som nu fylls av flodhästar.

Indricotherium, även känt som Paraceratherium och Baluchitherium, är det största landlevande däggdjur som vetenskapen känner till. Den kunde bli upp till 8 meter hög, drygt 12 meter lång och väga ca 20 ton, drygt 3 gånger mer än en afrikansk elefant. Trots sin massiva storlek var emellertidIndricotherium inte ens i närheten av att matcha de största dinosaurierna i vikt och längd.

Indricotherium levde i Asien under oligocen under tertiär. Indricotherium liknar en giraff till utseendet men var i själva verket en jättelik Noshörning. Till skillnad från sina nu levande släktingar saknade djuret emellertid horn. Indricotherium var ett uddatåigt hovdjur.

Den nordliga trubbnoshörningen är världens mest utrotningshotade djur. Bara fyra individer finns kvar, alla uppväxta i djurparker. Tre av dem flögs 2009 till en nationalpark i Kenya, där man hoppas att de ska vilja föröka sig. Beväpnade livvakter går med de snälla djuren dygnet runt för att skydda dem mot tjuvjägare.

Sudan, den enda levande hanen kvar.

Källa