"Att få utöva idrott är en mänsklig rättighet. Alla människor ska ha möjlighet att utöva idrott, utan någon form av diskriminering och i den olympiska andan, som förutsätter ömsesidig förståelse, vänskap, solidaritet och rättvist spel." - Översatt av Google från den olympiska chartern

I dag då vinter-OS i Sotji invigs har Google laddat upp en logga med färgerna från regnbågsflaggan som är en symbol för HBTQ-rörelsen.

It’s been a few hours, you’ve just been hanging there. You’ve been quiet, too quiet. Usually there’s music playing, or your foot steps could be heard. But today, you’re quiet. Your little sister, who doesn’t normally come to greet you because you lock yourself away, decides to see what you’re doing. She assumes you’re taking a nap, or doing some homework quietly. She runs up the stairs, eager to see, but she comes to an immediate halt. You’re not doing your homework, nor taking a nap. Your music isn’t playing and you aren’t walking around. You’re hanging there, completely still, now just like her. At this moment, her whole world shatters. Everything she has ever known, looked up to, loved, is hanging there by a thread. At this moment, her life has been changed forever. At this moment, she wishes she was hanging with you.

Before you decide to take your life, imagine who will find you. Imagine them walking into a room, and seeing you just hanging there. Whether it be your little sister, little brother, mother father, grandparents, a friend. Imagine what will happen when they find you. No, they will not say “Finally, they’re gone.” No, they will not say “I’m happy they did that.” No, they will not say “I never loved them anyways.” They will die. Their hearts will break. They will hurt, more than you ever could. They will cry, scream, and break down. They’ll believe it’s all just a dream, praying to wake up. Except, they won’t feel that for a few seconds, or a few days, not weeks, nor months. They will feel that until the day they die. Everyday will be hell. They’ll think of you ever second. They’ll hate themselves for not being able to help or save you. They’ll wish they could die too. They’ll want to give up, just to be with you. They won’t be ever be happy again. They won’t smile. They won’t go back to their daily routine. They’ll die every time they walk past your room, or see a picture of you, or think of a memory with you. They’ll think, but stay quiet. They’ll visit your grave, feeling a knife go through their chest every time. And every morning when they wake up, no matter how long it’s been, they’ll wake up to thinking they’ll see you, only to be let down once again. And every night, they will cry themselves to sleep, because even though they refuse to admit it, know you’re gone forever.

Before you decide to take your life, think of your family, burying you. Yes, your own mother and father are planning your funeral. It’s supposed to be the other way around, but it’s not. They’ll have to call the cops, sign a death certificate, pick out clothing, buy a tomb stone, a casket, pick out flower arrangements, and more; All for their child’s funeral. The morning of your funeral, everyone who loves you is wearing black. Tears are streaming down their face, while their heart is breaking. Everyone who you thought didn’t need you, or didn’t care, are waiting in line to see you. They aren’t waiting in line at a party, or a graduation, or at a wedding reception. They’re waiting to see you, hands folded, lifeless, in a casket.

Before you decide to take your life, think of everyone you will be hurting. Don’t you dare say no one, because absolutely everyone will be affected. Your grandparents, won’t have a grandchild anymore. Your parents, won’t have a child anymore. Your brother or sister, won’t have a sibling anymore. Your pet, won’t have an owner anymore. That person you sit next to in class, won’t feel your presence anymore. Your teacher, won’t have a student anymore. That time your grandparents told you no, will haunt them forever, thinking it is their fault, that you are now dead. That time your parents yelled at you, will haunt them forever, thinking if they didn’t yell at you, you would still be here. That time your sibling said they hated you, will hate themselves, because they believe you would still be alive if they said they loved you instead. Those kids who made you feel bad, will wish they were dead too, because if they just smiled at you instead, you would be here. That teacher that said you didn’t meet her expectations, will feel like a failure, because you would still be here, if she believed in you. Everyone, who has ever been in your presence, will hurt, because if they showed you they cared, you would still be here.

Before you decide to take your life, think. Don’t just think of yourself, think of the consequences for everyone else. No one’s life will be the same again. That person who God made specially for you, won’t have you. That happiness that was waiting for you, will never show again. Before you decide to take your life, realize that you may be ending your pain, but you’ll be starting a lifetime of everyone elses. - Suicide-Gifs

''Majoriteten av dom som tar sitt liv är killar.
Majoriteten av dom som går ut skolan utan fullständiga betyg är killar.
Majoriteten av dom som missbrukar droger är killar.
När kommer Aftonbladet skriva om killarnas situation men det är ju klart enligt Aftonbladet så tillhör killarna patriarkatet dom överordnade och varför ska man ägna sig åt ett sådant överklassproblem.'' - Michael Lilja

30 procent. Så mycket skulle självmorden minska under pågående vård­kontakt.

Det var målet för regeringens stora psykiatrisatsning 2007-2011.

Men regeringen misslyckades. Självmorden minskade inte

Alla vårdgivare måste ­sedan 2006 Lex Maria-­anmäla alla självmord, som skett i samband med vård eller inom fyra veckor ­efter vårdkontakt.

Aftonbladet har berättat om Kenny Svensson, 21, ­Melinda, 16, och Ellinore Ölmerud-Jonasson, 19, som alla dog i självmord – trots att de på olika sätt desperat hade sökt hjälp i vården kort tid före självmordet.

Kenny, Melinda och Ellinore var tre av dem som varje år tar sitt liv i nära anslutning till vården.

Detta ville regeringen ändra på. Självmorden skulle minska.

Det skulle ske ­genom den stora psykiatrisatsningen.

Satsade inte specifikt

Så när regeringen sjö­satte psykiatrisatsningen 2007–2011 var det konkreta målet: Att självmorden under ­pågående vårdkontakt ­skulle minska med 30 procent.

Genom ökad tillgänglighet, aktivt patientsäkerhetsarbete och tillsyn.

Men självmorden minskade bara marginellt. Det visar Statskontorets slutrapport från 2012.

– Vi bedömer att målet nåtts i liten utsträckning. Vi har inte kunnat se någon skillnad mellan 2006 och 2010, säger utredaren ­Ulrika Strid på Statskontoret.

  2006 hade 38 procent – 457 personer – av dem som tog sitt liv haft kontakt med vården inom fyra veckor ­före självmordet.

 Fyra år senare – 2010 – var siffran 40 procent. ­Totalt 451 personer.

Varför misslyckades ­regeringen med sitt mål att minska självmorden?

– För att man inte hade satsat några medel på ­specifika projekt med ­syftet att minska självmorden under pågående ­vårdkontakt, ­säger Ulrika Strid.

Har det skett några förbättringar över huvudtaget?

– Patientsäkerhetsarbetet har enligt vår utvärdering förbättrats när det gäller självmordsriskbedömningarna. Det har gått från ­ganska stora brister till bra eller i vissa fall mycket bra bedömningar, säger hon.

Två rapporter från Socialstyrelsen från 2010 respektive 2013 bekräftar bristerna i vården av självmordsnära patienter.

Felbedömningar

2010 granskade Socialstyrelsen alla Lex Maria-­anmälda självmord som ­begåtts 2006–2008  i anslutning till vårdkontakt. Det rörde sig om 992 patienter, varav 31 var inneliggande för tvångsvård.

 Var femte patient vårdades i sluten­vården.

 75 patienter tog sitt liv inne på vårdavdelningen och 14 på annan plats på sjukhuset.

 I hälften av fallen saknades riskbedömningar för självmord.

 Bara sju procent hade fått en strukturerad risk­bedömning.

 Självmordsrisken hade felbedömts hos nästan alla. Endast 14 patienter hade ­bedömts ha hög självmordsrisk.

Brister i över hälften

Socialstyrelsens granskning visade att det i 62 ­procent av fallen fanns ­systembrister i vården och att olika faktorer i vården kunde kopplas till själv­morden.

Enligt Social­styrelsen visar detta hur svårt området är och hur viktigt det är att kunskaperna om självmordsriskbedömningar ökar inom vården.

Blev det bättre sedan?

I Socialstyrelsens senaste tillsynsrapport av hälso- och sjukvården från 2013 granskades alla självmord som anmälts av psykiatrin enligt Lex Maria under 2012.

Totalt 373 självmord.

Socialstyrelsen identifierade totalt 517 brister.

I 74 fall fanns beslut med krav på åtgärder och återrapportering.

Dåliga på rutiner

Kritiken mot vården är stort sett densamma som ­tidigare.

 Brister i journalföringen (i 28 procent av fallen)

 Strukturerade bedömningar för självmordsrisk saknas (26 procent)

 Psykiatrin följer sina egna rutiner dåligt, som vårdprogram för suicid­nära patienter (20 procent).

Socialstyrelsen betonar i sin tillsynsrapport hur oerhört viktigt det är för ­patientsäkerheten att vårdgivarna gör systematiska självmordsriskbedömningar, att dessa journalförs samt att vårdplaner upp­rättas.

Källa

En ny riskgrupp för ­psykisk ohälsa och självmordsbeteende har identifierats bland högstadieelever:

Den kallas ”den osynliga gruppen”.

– Varken föräldrar eller lärare märker att de mår dåligt, eftersom de inte ställer till problem, säger Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi.

I högriskgruppen är skolungdomarna utåtagerande, har stora problem med beteendestörningar, hyperaktivitet, självskadebeteende, fyllor, drogmissbruk och högre andel självmordsförsök. Därför märks de.

Medan varken lärare eller föräldrar uppmärksammar att ungdomarna i den ”osynliga” riskgruppen mår psykiskt dåligt.

Dessa elever har hög andel depressioner, ångest, självmordstankar och självmordsförsök. Men de ber inte om hjälp, är inte till besvär och stör ingen.

Sover för lite

I ”den osynliga gruppen” ingick nästan var tredje elev – 29 procent – i högriskgruppen 13 procent och

i lågriskgruppen 58 procent.

Det avslöjar nu en helt ny – och ännu opublicerad – studie som Aftonbladet fått ta del av: Den omfattande europeiska SEYLE-studien med 12 400 högstadieelever (12-16 år) i 179 skolor i elva EU-länder (ej Sverige) 2009-2011.

Tre ohälsosamma beteenden utmärker ”osynliga gruppen”.

 De sover för lite – sex timmar eller mindre – och lider av sömnbrist.

 De lägger sig sent, ofta på natten.

 De rör sig för lite – och motionerar mindre än en gång i veckan.

 De spenderar minst fem timmar per dygn framför tv:n och datorn (utöver skolarbetet).

”Har mycket ångest”

– Många ungdomar hade ohälsosamma livsstilar. Men de ”osynliga” ungdomarna hade i ovanligt stor utsträckning det här beteendet som inte deras kamrater hade. De åt också ­sämre och var soffpotatisar, säger Danuta Wasserman, chef för NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och ­prevention av psykisk ohälsa.

– Vi tror att det är för att man mår dåligt som man hamnar där, för att de har så mycket ångest. Dessa beteenden borde föräldrarna uppmärksamma.

Riskbeteendena förekom oftare hos killar än tjejer och ökade med åldern. Hos flickorna var det vanligare med sömnbrist, fysisk inaktivitet och psykiska emotionella symptom, som depression, oro och självmordstankar – och hos pojkarna drogmissbruk samt högt alkoholintag.

Uppmaningen: sov mer

Danuta Wasserman hoppas nu att de ”osynliga” eleverna ska uppmärksammas av föräldrar, lärare och vården.  Hon uppmanar även ungdomar att sova mer, motionera mer och minska skärmtiden.

– En hälsosam livsstil är väldigt skyddande mot psykisk ohälsa, som att umgås med kompisar, motionera och ägna sig åt fritidsaktiviteter. Att man har bra sömn, bra matvanor och motionerar motverkar depression, säger hon.

Den nya studien är accepterad för publicering i the Journal of World Psychiatry.

Källa

Hälften av föräldrarna till barn under 20 år som tagit sitt liv visste inte att barnet mått dåligt.

Efteråt kände nästan alla – 84 procent – skuld för att de inte kunnat hjälpa sitt barn, visar en ny studie.

I studien deltog 116 föräldrar med barn i åldern 13–40 som tog sitt liv 2008–2010. Studien från NASP 2013 rör föräldrars erfarenheter och behov av stöd efter ett barns självmord.

 Bara varannan förälder till barn under 20 år visste att barnet hade mått dåligt. I åldern 20–30 var det 39 procent.

 Endast var fjärde förälder kände till att barnet haft självmordstankar.

 42 procent av totalt 93 föräldrar - med barn under 26 år - uppgav att barnet hade gjort ett eller flera självmordsförsök tidigare.

 Och bara hälften av föräldrarna - med barn under 20 år - uppgav att barnet haft kontakt med sjukvården tidigare.

Varför berättar inte barnen?

– De vill inte belasta sina föräldrar, inte oroa dem. De tänker ”det här borde jag klara själv”. Man kanske är rädd för att inte bli tagen på allvar eller att man hamnat i en situation som man tycker att man själv försatt sig i. Många barn tänker ”Jag som har det så bra ska väl inte må så här dåligt”, säger läkaren och forskaren Ludmilla Rosengren.

– Om man är deprimerad ingår självanklagelser. Att man tycker att man är värdelös, en belastning för andra och att framtiden är hopplös.

Ludmilla Rosengren miste själv sin 14-åriga dotter i självmord för fem år sedan. 

Källa