Oktober 1982. Det är kallt och regnigt i Stockholm. Mannen som kommer till akutmottagningen på Roslagstulls infektionssjukhus har just kommit hem från en lång resa.

Han heter Roar, är norrman, och Kerttu Sturesson, sjuksköterskan som sköter mottagningen, känner honom sedan tidigare. Men nu är Roar uppenbart illa däran. Han hostar och huttrar och Kerttu har, trots sin långa erfarenhet på infektionssjukhuset, aldrig hört och sett någon så sjuk.

Till en början står läkarna ­frågande – vad är det han har drabbats av?

En lungröntgen visar att det ­inte är tbc.

Lika med en dödsdom

Det är då läkarna börjar ana – kanske har Roar drabbats av den där nya, fruktade sjukdomen, som lett till döden för flera homo­sexuella män i USA.

Mycket riktigt.

Två år senare var Roar död.

Han blev Sveriges – och Kerttu Sturessons – första aidspatient.

Då var ett besked om HTLV3, som det kallades, lika med en dödsdom. Det fanns inga broms­medi­ciner, ingen visste riktigt hur sjukdomen smittade, fördomarna var många och de drabbade – då företrädesvis unga, homosexuella män – behandlades som pestsmittade.

Ställde upp dygnet runt

Men Kerttu tvekade aldrig – hon ställde upp för de drabbade, i princip dygnet runt.

Hon, som flyttat från svåra och fattiga förhållanden i Finland och blivit sköterska, hade redan ­jobbat 20 år med infektionssjuk­domar. Först med scharlakans­feber och asiaten – och sedan med smitt­koppor och kolera.

När ingen annan vågade, vågade Kerttu.

– Jag har aldrig varit rädd. Och jag tycker att väljer man det här yrket är det något som ingår.

I 20 år, först på Roslagstull, ­sedan när sjukhuset lades ned, på Huddinge sjukhus, tog hon hand om hiv- och aidsdrabbade. Genom åren har det blivit tusentals.

– Jag blev som en mamma för dem. Det var unga, trevliga och vackra människor och jag tyckte så mycket om dem.

Det var hon som gav döds­domen, men det var också hon som tröstade både dem och deras anhöriga, det var Kerttu de kunde öppna sig för och visa sin ensamhet, sin rädsla och ångest.

Många blev nära vänner

Vid sidan om sitt vanliga jobb, arbetade Kerttu också ideellt med hiv och aids, på aidsjouren och Noaks Ark, som hon var med och startade. Och på Venhälsan.

Maken Stig såg henne sällan de här åren.

– Jag hade knappt tid med mitt eget liv, men det var det värt. Jag har fått så mycket tillbaka.

Många av de drabbade blev ­också nära vänner.

– Vi umgicks nästan dygnet runt – på dagarna träffade jag dem på mottagningen, på nätterna var vi ute och festade och hade kul.

Många var kändisar och kom i hemlighet till hennes mottagning. En av dem var modedesignern Sighsten Herrgård, mannen som senare gav aids ett ansikte, och som, efter han tvingats gå ut offent­ligt med sin sjukdom, ständigt ­ville ha Kerttu vid sin sida.

– ”Aidsängeln” kallade han mig, säger Kerttu.

Drabbades av cancer

Kerttu har suttit vid många dödsbäddar – och varit på många begravningar genom åren.

I dag är hon 74 och pensionär. Hon har tid att både umgås med maken Stig, gå på gym och dansa, som hon älskar.

Förra året drabbades hon av elakartad bröstcancer, men efter operation, cellgifter och strålning, är tumören borta och håret har växt ut igen.

– Jag tar en dag i taget. Jag vill ­inte sluta leva och ha roligt.

Bara en sak grämer henne:

– Jag ville uppleva den dagen när hiv inte finns som smitta längre, men så länge orkar jag inte ­leva.

Källa